Molly

17 januari 2008 20:58

Lugn. Blunders gör vi alla. Ta det för vad det är, din vän förlåter dig. Men du har nog rätt, det är säkerligen en varningsklocka, borde kanske sjukskriva dig ett tag. Var rädd om dig! Styrkekramar!

Dockmamman

17 januari 2008 21:04

Rara du, tror du inte hon förstår, jag tror att hon förstår men när hon fick frågan så blev hon nog chockad men det är något som vi kan göra när våra liv är på ända...

Jag förstår din skam, jag kan säga att det mitt liv har präglats av har gjort att jag många ggr dömt människor till något som de kankse inte alls förkänar och det är inte utav ondska utan p.g.a min tankspriddhet och allt man får kämpa för.

Man släpper allt som handlar om vardagliga ting för att hjärnan har gått in för en sak och det är koncentrationen för ert levende i framtiden.

Jag förstår din tårar och det gör nog hon med om du talar om att din hjärna finns bara på ett ställe och det är i Bolivia och det är väldigt långt borta.

Jag håller om dig och ger dig tröstekramar och en dag så kan du och andra skratta åt det galna du gjort under den här tiden...

Kramar till tusen/Dockmamman

Manne

17 januari 2008 21:06

Alltså.
Du är mig veteligen mänsklig, i allra högsta grad. Det är ok att säga fel saker, att göra sådant som kan verka sakna allt vad eftertanke heter.
En del gör det hela tiden, andra någon gång.
Du har ett sådant stort hjärta så att jag är helt övertygad om att hon förstår din situation, och den press som ligger innanför ditt skal, även om inte allt syns.
Ett förlåt och ett "Ohh...shit...vad är det med mig..." funkar säkerligen alldeles utmärkt som ursäkt.
Att du är hos en barndomsvän gör egentligen det hela enklare.

Så, upp med hakan nu. Det var ord som kom ut lite olyckligt, och klart att de gjorde ont.
Men så kommer det också att leda till att du förstår hur du mår, andra får också se det.

Andas nu några riktigt djupa andetag och så tar du helg och går och vilar.
Det händer saker hela tiden till din favör, det kommer en tid då du kan se att du tagit dig igenom din(och er) väntan.
Glöm inte av att leva i stunden, även om du längtar till sedan....!!

*lämnar en kramhög*

Malin

17 januari 2008 21:17

Jag har gjort exakt samma blunder och man ville bara sjunka genom jorden. Hur pinsamt som helst. Det hände för något år sen och i dag är det glömt som tur är.

Grynisen

17 januari 2008 21:29

Gumman... usch vilken jobbig situation du hamnade i, både för dig och din kompis.

I ett sånt här ögonblick så blir det nästan som man vaknar upp och blir rädd, för i det ögonblicket har du ingen kontroll.

Du kanske ska vara hemma ett tag, sjukskriva dig, kontakta läkare och kanske en beteendevetare. Verkligen hitta dig själv igen. Du har ju gått igenom så mycket, alla känslor har packats in i små paket och sedan lagts åt sidan... Jag menar inte att det är så, det är bara en känsla jag får. Jag känner igen mig så mycket i just din mentala hälsa...

Sätt dig själv i fokus, ta steget att tillåta dig själv att vara den svaga, tillåt dig själv att ta hjälp av personer som KAN hjälpa dig...

Du är så värdefull, du ska inte behöva må så här...

Stor kram Johanna

marie

17 januari 2008 21:40

Döm dig inte så hårt. Jag har ochså klantat till det ibland. Många tröstekramar och sköt om dig.

mamman

17 januari 2008 21:44

Jag känner igen det där, att inte ha grepp om saker och sånt som är hur lätt som helst annars. Dessvärre vet jag inte riktigt hur jag kom ut ur det men samtal var nog det ena och jag bad om en sjukskrivning på 50% för att ta det lite lugnare och bara vara en månad för att kunna fokusera sen igen. Jag hade tur som två månader senare fick barnbesked så för mig gick det.

Det är tufft och svårt. På något vis löser det sig.

Lillan

17 januari 2008 22:04

Det är ju det som är så skönt med de där allra bästa vännerna. De förstår och förlåter. Även om det säkert skar i hjärtat när hon hörde det, så tror jag att hon sörjer lika mycket med dig för att du faktiskt inte ÄR dig lik. Att du faktiskt har så mycket i huvudet och rent känslomässigt att till och med hennes far för tillfället var bortsållad. Om min gamla bästis Petra skulle komma med en sådan kommentar hade jag nog varit mest bestört för hennes skull och inte för min egen, det är en sak som är säker!

Att det är en varningsklocka, som de andra skriver också, är jag övertygad om. Du är känslomässigt full nu och behöver ta hand om dig själv. Hur det ska funka, vete sjutton, men jag fick hjälp rent mentalt (OCH fysiskt) av en homeopat när jag mådde dåligt och hade en hel del eksem. Den största skillnaden när man jämför med att gå till en psykolog var att det inte kändes som att någon satt där och såg igenom en, utan det var ett samtal där jag kände att jag fick bättre hjälp och stöd ju öppnare jag var. Sedan fick jag lite "sockerpiller" att blanda ut i vatten de kommande veckorna och oavsett om det var samtalet eller pillren som gjorde det så blev jag av med både eksemen och en jäkla massa skuldkänslor som jag hade inför barnlösheten. Jag blev inte gravid av det (detta var 1½ år innan vi gjorde IVF:en med Carl), men jag landade lite mjukare varje månad...

Stor kram!!!

M!

17 januari 2008 22:54

Oj! Jag tror, precis som du säger, att det var en varningsklocka och att du behöver en time-out på riktigt för att inte bli utbränd. Blir du det, på riktigt, så är du inte i stånd att ta hand om ett litet barn.... (har sett vänner och kusiner i det skicket...). Försök hitta en bra läkare och se till att bli sjukskriven och få samtalshjälp. Och försök ta det riktigt riktigt lugnt. Det behöver du tror jag *bryr mig om*
Stor kram!

carina

17 januari 2008 23:12

Tänk bara på att i det ögonblicket du såg honom på bilden så levde han, inuti dig bakom allt det hemska som händer runt omkring dig fanns han i livet. Inte så konstigt att den frågan poppar upp då. Du har fått så många goda råd. Lyssna på dom och dig själv. Lyssna bara lite mer noggrant på din röst, inuti. Kramar Carina Björklund

Monica

18 januari 2008 00:28

Stopp stopp nu!
Nu MÅSTE du ta det lugnt, sjukskriv dig och VILA dig.
Jag har många gånger sagt helt fel saker, svarat fel, jag har sett ut som ett ufo när jag skulle hjälpa dottern att läsa en bruksanvisning.

Jag blir orolig för dig, verkligen, kram

Sarah

18 januari 2008 08:04

Men gumman, blunders gör vi alla! Själv har jag glömt bort min egen familjs födelsedagar för att ta ett exempel. Tror du inte att hon förstår? Det låter som du är så hård mot dig själv. "Jag hr gjort bort mig för all framtid". Så ska det ju inte vara... så farligt KAN det bara inte vara. Jag tycker bara du visat att du är mänsklig gumman!

Stor kram - ta det lugnt i helgen, vila, mys hemma i trygg miljö och bara var.

Tess

18 januari 2008 09:13

Jag förstår att det kändes fruktansvärt, det gör jag. Men det är ingen fara, jag är helt säker på att din vän förlåter dig. Om ni står varandra nära så förstår hon den press du är under och att man kan tappa det mesta. Jag blir som dom andra mest orolig för dig. Jag tror att du verkligen måste ta tag i det här nu. Ge dig lugn och ro att hitta lugnet och gnistan. Jag är inte bra på att veta hur man gör tyvärr. Har du kollat länken jag skickade? Har ni någon företagshälsovård kanske som du kan gå till? Tänker på dig vännen.

Humlan

18 januari 2008 09:23

Förstår hur du känner men var inte för hård mot dig själv!
Du har varit med om så mycket och man kan inte ta in och sortera hur mycket som helst.
Sköt om dig nu!
~stor kram~

Flitiga Flisan

18 januari 2008 09:42

Älskade gums!
Så nära som ni verkar vara kan hon inte bli arg på dig. Om hon vet hur jobbigt du har det och hur dåligt du mått och mår så kan hon inget annat än förlåta dig. Du sa ju absolut inte det med vilje. Men jag förstår hur du kände dig och det är en skrämmande känsla att känna att man inte har koll på läget och att man kan glömma sådana saker.
Men du är bara mänsklig. Frågan är hur mycket en människa ska behöva klara av och orka.

Pratade ni ut om det igår? Annars tycker jag att du ska ringa och förklara. Hon kommer att förstå. Så länge du inte undviker henne nu, för det kommer att göra det ännu värre och jobbigare.

Jag önskar du kunde komma hit en vecka. Bara koppla av, äta nyttigt, gå långa promenader, pyssla, göra roliga saker. Bara så att du får vila och hämta dig lite. Du behöver det.

Många långa stärkande kramar

Aitra

18 januari 2008 11:09

Jättejobbigt! Hoppas att det löser sig för inte kan du vara bortgjord för all framtid! De råd du har fått här ovan är väldigt bra och jag hoppas du lyder dem. Du måste låta dig själv ta en time-out och du måste förlåta dig själv för enorm psykisk press gör konstiga saker med oss. Var snäll mot dig själv!

Många kramar, A

Petra

18 januari 2008 12:50

Ja du, vännen. Sitter här och laddar för att ta mig ner till frissan. Vill inte, orkar inte. Inte för att jag är ledsen men för at jag inte kan skaka fram kraften som krävs för att gå till bilen, åka ner på stan, parkera, vara trevlig osv osv. Borde även gå tillbaka med ett par skor på samma gång. Men det struntar jag i. Orkar inte.

Kanske borde vi skapa en lista på tokiga saker man säger och gör i det här läget. Här är en början:


Igår åkte jag hem på lunchen för
att gå ut med hunden bara för att upptäcka att hemnycklarna var kvar på jobbet...

Lämna nycklarna i dörren på morgonen.

Kolla om posten har kommit två ggr samma dag

Köra i väg i tofflorna

Sätta igång tvättmaskinen utan tvätt i

Sitta och lyssna på ett TV-programm på ett språk jag inte förstår och inte insett det förrän någon frågar vad jag tittar på

Ville bara säga, du är inte ensam i det här. Om din väninna känner dig och vet hur omtänksam du är så är det säkert ingen fara på taket om du förklarar.

KRAM