Jag är hemma.
Jag har gett upp att orka försöka vara stark.
Kapitulerat.
Kom hem för en halvtimme sen efter att idag ringt VC på förmiddagen och knappat in mitt mobilnummer för att de ska ringa upp mig. Fick en tid 10:50 enligt rösten i telefonen. Runt 11.30 ringde en sjuksyster upp mig. Jag gick iväg och tog samtalet i vårt vilrum på jobbet, för jag vile inte att alla skulle höra. Dessutom förstod jag att det kunde bli väldigt jobbigt.
Det blev det.
Jag lyckades säga de första meningarna utan att darra på rösten.
Sen brast det. Jag grät. Hulkade och snyftade. Snoret rann...
Jag var verkligen förtvivlad när jag hulkandes berättade om att jag insett att jag måste sätta stopp, efter det som hände igår. Det var en varningsklocka. Jag kan inte ignorera faktum längre.
Sköterskan i telefonen var väldigt vänlig och lugn och lyssnade noga. Vi pratade säkert i en kvart. Tyvärr kunde hon inte ge mig någon läkartid förrän tidigast nästa fredag, men tyckte absolut att jag skulle gå hem från jobbet. Och vila, bara vara. Sjukskriva mig själv en vecka, fram tills läkarbesöket på fredag. Till att börja med.
Det är så skrämmande.
Känner mig så uppgiven.
Men jag måste inse själv att det inte håller längre.
Jag håller på att falla sönder i små små bitar.
Jag är rejält krackelerad på ytan och minsta motgång blir katastrof.
När vi avslutat samtalet torkade jag tårarna så gott det gick och gick sedan åter till min arbetsplats och satte mig ner vid skrivbordet.
Då brast det igen.
Jag tog av mig glasögonen. Lutade mig framåt över skrivbordet. Lade ansiktet i händerna och störtgrinade. Genast kom min chef och ville att vi skulle prata inne på hennes rum. Det gjorde vi. Ett bra samtal och efter en stund hade jag lugnat ner mig lite.
Avslutade de jobb jag hade på G och gjorde sedan iordning en mapp med kommande jobb ett par veckor framöver och lade över till en kollega. Plockade ihop på skrivbordet. Kändes så sorgligt tomt.
Vet inte när jag kommer dit igen.
Men jag måste få vila. Här och nu.
Försöka att inte få dåligt samvete över att det är lönevecka nästa vecka och säkert massor med jobb.
Försöka att inte få dåligt samvete av att ligga i soffan och bara vara.
Försöka...
En dag i taget nu.
Har jag väl tagit steget som jag nu gjort, så måste detta få ta tid.
Det tar tid att läka ett öppet och blödande sår, som varit så en lång tid.
Tack för alla fina kommentarer ang. min gårdagkväll.
Min kära vän A ringde direkt imorse, jätteskönt. Men jobbigt... Jag förklarade igen att det verkligen inte var min mening, men hon bad mig glömma det, för det var ingen som helst fara. Hon förstod. Hon förstår. Jag måste våga lita på det, och att det hon säger är ärligt. Hon sa däremot att hon ringde mest för att kolla läget med mig och hur det är egentligen, för hon var/är riktigt orolig. Hon känner inte igen sin vän....
*gråter*
Jävla liv att göra så ont!!
AnnaK
18 januari 2008 15:18
Vännen! Förstår att det kändes otäckt det som hände hos din vän, skönt att hon verkar ta det bra. Suveränt att du ringde vc och fick prata med en bra sköterska! Tycker det låter bra att du ss dig och försök att inte känna dåligt samvete. Det är deras uppgift att klara av jobbet även om du är hemma, sådetså! :) Ta nu den här tiden till att vila, läsa, promenera, surfa och sköt om DIG! Du vet var jag finns!
/ Kramar Anna!
http://anna.kxa.se
Tess
18 januari 2008 15:25
Vet du vännen. Du är så bra. Du lyssnade verkligen på dig själv och tog steget att göra något för din egen skull. Jätte bra!! Jag är så stolt över dig. Hur ser det ut nu? Skulle du få träffa en läkare/kurator eller något sånt? Ta den vecka som du själv kan bara vara hemma och ta det riktigt lugnt. Jag finns här. Tittar till dig då och då. KRAM.
http://www.malika.se
UlricafrCybern
18 januari 2008 15:48
Jag gråter när jag läser dina rader. Jag minns så väl det dagen i mars 2002 som jag totalt brast och trodde att jag aldrig mer skulle kunna leva. Jag överlevde men fick mig samtidigt en enorm lärdom om det som jag varit med om.
Ta hand om dig Grodis och var rädd om dej och din kropp. Du har bara ett liv.
Kramar
Ulrica
Helena
18 januari 2008 15:51
Krya på dig! Ibland blir det helt enkelt för mycket, det händer oss alla. Var inte så hård mot dig själv, utan se till att få vila nu och en annan viktig sak: se till att få en rejäl dos dagsljus varje dag! Det fungerar faktist på liknande sätt som mediciner, fast utan biverkningar.
Kram!
Pipeline
18 januari 2008 16:01
Det gör ont i mig när jag läser hur du mår. Jag hoppas så innerligt att detta kan bli starten till att du får stöd och hjälp att sortera begreppen och bearbeta allt som händer dig (och inte händer dig).
KRAAAAM!
http://pipeline.bloggagratis.se
Monica
18 januari 2008 16:18
Älskade vännen vad jag är glad att du är hemma från jobbet och tänker på DIG nu. Det känns ledsamt att höra hur tuff dagen har varit för dig.
Jag hoppas tiden går fort till nästa fredag.
kram kram kram
http://barbamamma.bloggagratis.se
Åse
18 januari 2008 16:18
Vad skönt att din vän reagerade precis som många i kommentarerna faktiskt skrev.
Fastän vi inte känner varandra och aldrig har träffats känner jag starkt med dig då du berättar att du till slut ringde VC. Detta måste få ta tid att läka. Ta hand om dig nu, vila och låt det ta den tid det tar.
Kram
Åse
http://didriksson.blogg.se
Humlan
18 januari 2008 16:22
Ja, du måste försöka att inte tänka på något annat än dig själv just nu! Ge dig den tiden, du behöver den och du kommer må så mycket bättre när du fått vila och får perspektiv på tillvaron.
Var snäll mot dig själv, du är värd det så mycket!!!
~kram från mig~
applecore
18 januari 2008 16:31
*stor kram*
Jag tänker inte ens försöka skriva något klokt och välformulerat mer än att jag hoppas att du lyssnar på dn kropp (och själ) och gör som de säger...
Om du orkar så vore det roligt om du följde med på måndag!
Kram /Helena
http://applecore72.wordpress.com
M!
18 januari 2008 16:38
Bra gjort! Jag förstår att det är tufft att fatta det jobbiga beslutet, men det är vad du vinner på i längden. Nu ska du ta hand om dig själv så att du mår bra igen. Låt det ta den tid det behöver ta och ha inte dåligt samvete för något eller någon. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig! Du är värd att må bra!
clin
18 januari 2008 16:58
Världens största varmaste jättekram kommer här. Vad BRA att du tog dig hem. Släpp det dåliga samvetet över jobbet (svårt.men efter ett tag går det-jag vet). Tänk på dig själv.
Bamsekram Carolien
Grynisen
18 januari 2008 17:00
Jag skulle så gärna vilja ge dig en bamsekram, torka dina tårar och finnas hos dig. Jag vet att vi inte känner varann mer än kommentarer via blogg, men du berör mig så otroligt. Det gör så ont att läsa, även om jag är så tacksam över att du delar med dig.
Jag tycker du är jätteduktig som tagit steget att gå hem, tagit steget att kontakta läkare, tagit steget att prata med din chef!!!
Du är JÄTTEDUKTIG!!!!
Nu ska du bara ta det lugnt, och det med BETONING på lugnt. VILA VILA VILA...
Jättekramen till dig från mig, Johanna
http://grynisen.bloggagratis.se
Aitra
18 januari 2008 17:11
Starkt gjort! Sova, frisk luft, härliga promenader och att få annat att tänka på - det hoppas jag du får mycket av nu. Skönt att du fick prata med din vän och tro på henne när hon säger att det inte är någon fara och att hon mest är orolig för dig. Försök att inte tänka på vad som kommer att hända när du ska tillbaka till jobbet, utan hur svårt det än låter, försök att leva här och nu och unna dig att vila. Jag kommer att gå in här och "titta till dig".
Kram från A
Linda *
18 januari 2008 17:40
oj oj, vad jobbigt, men du gjorde rätt i att ringa VC och du gjorde verkligen rätt i att gå hem. Din arbetsplats får klara sig, huvudsaken är att DU får ta det lugnt och vila och jag hoppas verkligen att VC kan hjälpa dig....annars vankas det smörj!!!
ta hand om dig så gott det går, viiiila mycket. tänker på dig.
Kram
systerA
18 januari 2008 17:50
Gumman!! Jag vet precis hur du har det, är i samma sits själv just nu men har väl kommit lite längre. Ligg inte bara hemma på soffan, ge dig ut och få luft. Många många kramar, skulle vilja skriva mer med David vill leta efter en "elefon"!
/Andrea
cerlise
18 januari 2008 18:00
Sitter här och känner såå för dig!
Vila, vila och åter vila. Det gör du nog rätt i! Försök nu rå om dig själv så gott som det går. Ta hand om dig!
Måååånga varma styrke-kramar,
Anna
http://www.cerlises.blogg.se
Miniu
18 januari 2008 18:09
Jag minns så väl när det hände mig, kändes som igår. Även om jag just nu vil ge dig den största bamsekram som finns, och säga att det finns en framtiden efter detta helvete, så vill jag förmedla ett enda budskap, och det är TA HAND OM DIG SJÄLV NU!
Ingen annan är viktigare i ditt liv än dig själv och din hälsa och välmående.
Försök att inte stressa upp dig över hur lång tid det kommer att ta. Det var mitt största problem, att inte kunna sätta finger på hur lång tid resan tillbaka kommer att ta.
Min erfarenhet av detta är att du nog fått en ordentlig varningsklocka att ringa, och det största steget är taget och med det kommer du mycket långt.
Idag, just nu när jag skriver detta, är det år sedan detta drabbade mig, men såret finns där och det kommer alltid att finnas där, och därför berör du mig Grodis!
Jag har nyss kommit hem från min handledning som jag går på och är laddad med styrka till max, så jag ger med mig lite till dig - för livet kan le igen, men inte idag och inte imorgon, men det kommer att le igen... jag lovar!
Massor av kramar!
http://miniu.bloggagratis.se
Line
18 januari 2008 18:43
Åh, gumman, jag vet inte vad jag ska säga mer än kram!!! Jag hoppas så innerligt att det snart ska vända för dig.
Cat
18 januari 2008 20:30
Tänk på dig själv nu och ta hand om Litens mamma nu, h*n behöver dig "hel", stark och frisk.
Vila nu ut ordentligt, ta ett ordentligt break och sjukskriv dig, gå och prata med någon "professionell" el likn.
Ta hand om dig, gå ut och gå promenader, ligg i soffan och läs en bok, sov, scrappa, strunta i att städa, renovera(om det går) och jobbet för ett litet tag och bara ta hand om dig och läk.
*DU HAR BARA ETT LIV ATT LEVA*
Massor av varma kramar!!
Kajsa
18 januari 2008 20:48
Förståndigt att vara hemma en vecka och vila. och försök att verkligen VILA, att bara vara hemma betyder inte vila om man då passar på att fixa hemmet så det är tiptop. Strunta i hemmet, ska du göra nåt så gör sånt som är KUL eller avkopplande.
kram på dej.
http://hemmahos.bloggagratis.se
Arletta
18 januari 2008 21:03
Å gumman min! Vad du har det tufft! Jag tycker verkligen att du behöver pausa från allt och ta hand om dig själv. Du har varit med om så otroligt mcyekt att många människor hade inte ens orkat med hälften. Och du, du bara fortsätter att kämpa och kämpa. Stanna upp och ta hand om dig. Du måste må bra. För ert framtida barns skull och för dig själv. Stor stor varm kram!
Lotta
18 januari 2008 21:34
Jag får tårarna i ögonen när jag läser hur du mår! Det var toppenbra att du tog tag i det nu! Du ska absolut inte ha dåligt samvete, du måste få en chans att bli bättre!
Massor med varma kramar!
http://www.kangas-nilsson.sendxm
Gullan
18 januari 2008 22:10
Jobbigt MEN oxå fantastiskt bra att du tagit det första svåra steget.
Nu måste du sätta dig själv i första rummet o ta en dag i sänder.
Jättetufft o läsa om din dag ,känns ända in i hjärteroten.
Styrkekramar Gullan
Magdalena
18 januari 2008 22:52
Kan nog nästan förså skriver så för jag vet inte annat, att det är jobbigt just nu för dig. Men vad bra att du tagit tag i saken och ringt VC. Vet inte om du läst min mail, men jag hoppas det.
Lyssna på dig, på din kropp. Både för din skull, din mans, och erat kommande barns skull. Ibland måste man vara "egoistisk" om man säger så, och lyssna på vad som är bäst för en själv, och detta steg tror jag är bra för dig. Kom ihåg att nu är det DU, bara DU, som ska må bra!!
Önskar sååå att jag fanns närmare dig...
Kramar på dig vännen min.
Mickis
19 januari 2008 09:31
Tycker du gjort helt rätt som gått hem och tagit hand om dig!!!! Ta nu den tid som behövs och sköt om dig på alla tänkbara sätt som får DIG att må bra nu.
Tänker på dig och hoppas så att du snart mår bra igen! *många stora varma kramar*
//Mickis
Hannah
19 januari 2008 20:17
vet inte vad mer jag ska säga än en stor varm kram och att jag tycker du är jätteduktig som satte stopp och vila nu hela veckan, inga måsten, bara sånt du tycker är roligt.
Hoppas verkligen du snart får må bättre även om jag förstår att det måste slita så hemskt att inte veta när liten kommer att komma, ni har ju inte en aning och jag tycker att det är så orättvist system Bolivia har.
Hur tar J all väntan?
varmaste kramarna /Hannah
http://www.littelfrogs.blogspot.com
