Jag är överväldigad av alla kommentarer.

Allt stöd ni ger mig. TACK!

Jag känner mig tom. Och fruktansvärt trött.

Lever med en envis huvudvärk som funnits kvar sedan jag blev ledsen när jag pratade med sjuksköterskan i telefonen hos VC. 

Idag skulle jag och maken tillsammans med en gemensam vän tagit tåget till hufvudstaden för att fira en annan vän som igår tog Polisexamen. Vi hade bokat övernattning och allt.. När inbjudan till det kom i december tyckte jag att det skulle bli supertrevligt, men för varje dag som kom närmare så kände jag bara att "Nej, jag fixar det inte. Jag fixar och orkar inte att träffa en massa nya människor. Att vara social och trevlig." Ångest över det kom såklart och det tog några dagar innan jag "erkände" för maken. Men han förstod.

Så nu åker han och B själva och jag stannar hemma. Jag ska vara hemma och bara vara. Göra allt och ingenting. Vad som nu känns rätt. Jag måste, måste försöka lära mig att lyssna på min kropp OCH göra som den säger! Det är supersvårt.

Jag hoppas och tror att maken och alla andra får det supertrevligt ikväll och att besvikelsen över att jag inte är med är all för stor. Det tror jag inte. Han förstår som sagt.

Hoppas ni alla får en skön lördag och inte blåser bort! 

 

Monica

19 januari 2008 11:35

Kära du vad bra att du sa som du kände till J och stannade hemma. Jag förstår precis hur du känner dig.
Jag klarar knappt av att vara social mot barnens kompisar då de är här, jag drar mig undan och vill bara vara i fred.

Ha en lugn och skön dag!

http://barbamamma.bloggagratis.se

 

Flitiga Flisan

19 januari 2008 11:51

Gumman!
Det lät som en bra sköterska som tyckte att du skulle sjukskriva dig. Det behöver du. Bara vila, bara vara.

Och återigen är jag glad att du lyssnar på dig själv och stannar hemma. Men som jag också sa tidigare, var nu inte duktig utan vila och gör det du vill. Ingen begär något av dig nu. Visst, ni har saker att göra, men låt det vara. Bara ta det lugnt.

Och du vet var jag finns. På msn, i telefon. Vad du än vill.

Många kramar!

http://ff.bloggagratis.se

 

Jessica

19 januari 2008 14:38

*kramar om*
Läste ditt inlägg igår och försökte formulera ett svar men hade svårt att hitta de rätta orden.
Jag beundrar dig som är så pass stark att du vågar ta emot hjälp och lyssna på din kropp,
det är så enormt svårt att våga ta det steget,att helt enkelt våga säga stopp.
Tycker att du gjorde rätt som stannade hemma den här helgen,även om jag förstår att det känns jobbigt att inte åka så mår man ändå bättre av att vara hemma när man känner sådär.

Önskar jag kunde sätta ord på allt jag skulle vilja skriva men jag får inte riktigt "till" det :-)

All min styrka och många tankar till dig så här via cyberrymden!

//Jessica

http://jezza.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...