Ute blåser det massor. Jag ser hur de svarta träsiluetterna vajjar mot himlen i mörkret utanför. Här inne sitter jag.... och sitter.
Skjutsade in maken tidigare. Var till Glasbolaget och valde med omsorg en flaska rött vin. Åkte sen till ett köpcentrum för att kolla lite slut-REA.. vet inte varför för jag varken skulle eller ville ha något. Kände mig lite ensam så jag chansade på att jag kunde åka och hälsa på vänner som fick liten A i december. Ringde och kollade, men de hade tyvärr redan besök så jag åkte hem istället. Väl hemma igen satte jag mig i fåtöljen med en kopp kaffe. Telefonen ringde, det var min kära vän Soff, som ville kolla läget. Vi pratade om ditten och datten ett tag och önskade sedan varandra en lugn och skön kväll och lade på.
Nu sitter jag här och bara är.
Huvudet dunkar och jag är jättetrött. Känner mig så innerligt trött. Själsligt trött. Tankarna snurrar runt och jag tänker mycket på en del kommentarer jag får. En skrev exempelvis att vi kanske ska börja leva ett liv utan barn istället. Resa, göra saker tillsammans, tänka på annat. Osv. osv.
Jag LOVAR.... jag önskar inget hellre själv. Att jag KUNDE tänka så. Att jag skulle klara av att leva så. Men när hela ens väsen skriker efter att få ta hand om en Liten. När hela ens väsen saknar något man aldrig får, eller får vänta så otroligt länge på. När man inte vet om man får ett samtal idag, imorgon, om en vecka, en månad, ett halvår, ett år... DET är otroligt jobbigt att hantera och jag önskar så att jag kunde tackla den väntan och osäkerheten bättre än jag gör nu. Vi önskar också att vi skulle ha råd och möjlighet att resa en massa tillsammans under vår väntan, jag och maken. Men rent krasst så finns inte pengarna till det. Att adoptera från Bolivia är dyrt, för det är ett av de dyraste länderna. Allt som allt lär notan hamna på ca 250.000 kronor. Inga peanuts där inte....
MEN nu har jag sjukskrivit mig själv nästa vecka, på inrådan från sjuksystern i telefonen på VC. Jag har läkartid på fredag nästa vecka. Det blir säkert mer sjukskrivning. Heltid ett tag till, sen vill jag börja jobba, men kanske bara halvtid eller hur det då känns. Det visar sig. Utöver sjukskrivning ska jag även kontakta kuratorn som är kopplad till VC och boka in tid hos honom. Det är första gången jag träffar en manlig kurator, så det ska bli intressant och se hur det går och hur han verkar. Om jag inte tycker att det känns bra så har min chef lovat mig att hjälpa mig att kontakta Previas kurator/beteendevetare. Det känns skönt att ha lite "backup" ifall att...
En sak till på svar på någons kommentar ang. vår placering i domstol i Bolivia: Vi har INTE valt det själva. Man blir placerad i en domstol/kö och det är inget som man själv har insyn i alls. Däremot finns det en sluten Bolivialista där många familjer är med som har och ska adoptera från Bolivia och därigenom kommer ibland information, som gör att man vet mer eller mindre "exakt" vad som händer och sker. Själv önskar jag att Bolivia endast hade EN kö och att alla får samma chans/väntetid. Men nu är det inte så, utan helt annat och deras system är enligt mig rätt mycket "ute och cyklar", men det är "bara" att försöka acceptera läget.
Det är det som är så j-kla svårt....
Linda *
19 januari 2008 17:19
jaha, ja då missuppfattade jag en gång till,så kan det gå;) Bra att det inte var så att man valde själv och sen fick stå å se på när man blir omkörd av andra och känna att man valt fel kö. Det e ju tillräckligt jobbigt som det är. Jag hoppas att domstol 1 vaknar upp ur sin dvala och sätter lite fart snart. Konstigt att det kan vara så ojämt. Ha en bra afton, hoppas vinet smakar :) kram
M!
19 januari 2008 17:20
Men det är väl klart att ni inte bara kan tänka på något annat..... Hade det varit så lätt att släppa en tanke hade det typ inte behövts några psykologer etc "Nä nu slutar jag tänka på det här och så blir allt så bra tralalaaa.." :-) Förlåt min ironi, men det fungerar ju inte så. Jag kan mycket väl förstå att det är knäckande att behöva vänta så som ni gör, och att ovissheten är tung. På ett sätt hade det kanske varit lättare att få ett exakt datum om än långt fram i tiden? Tycker också att Bolivias system verkar märkligt och orättvist, men det är ju inte mycket att göra åt det heller liksom. Jag gissar att ni varken vill eller kan byta land heller, för då dröjer det väl _ännu_ längre och så är Boliviapengarna kastade i sjön. Jag hoppas istället på ett litet under, och i väntetiden gläds jag åt att du nu ska ta hand om dig själv! *kram*
Grodis
19 januari 2008 17:56
Linda*>>Det är inte lätt att förklara det här med Bolivia och dess regler och tillvägagångssätt med adoptioner. Det är så invecklat och krångligt att jag inte fattar själv ens alla gånger.. :-/ Ja, det är det som är frustrerande. Att se hur par som skickat efter oss får bb före. Men det är väl bara att "acceptera" läget.. Vi kan inte göra något åt det.. Får försöka glädjas för deras skull och barnens, för att de får en trygg tillvaro istället för på ett barnhem. Tack för omtanken och stor kram tillbaka!
PS. Vinet smakade helt OK! ;-) DS.
M!>>Så sant. Men vad jag önskade att det fanns någon slags ON/OFF knapp!! Och visst får du vara ironisk, så mycket du vill! Jag är själv det många gånger och det måste man få vara även när det gäller allvarligare frågor. ANnars orkar man inte... Och ja, jag hade hellre VETAT säkert att det var typ exempelvis 1 års väntan till barnbesked. Det hade varit mycket enklare att hantera än denna ovisshet.
Att byta land är inte alls aktuellt för vår del. Vi har skickat våra hjärtan till Bolivia i samband med handlingarna och det rullar ju på trots allt.. nu ska det bara rullar på i RÄTT kö också. Och ska man försöka se positivt på saken så BORDE det ju rimligtvis komma ett BB till domstol 1 snart eftersom par nr 1 väntat så länge som sen nov 06!
KRAM och tack för omtanken!
Tess
19 januari 2008 18:04
Nej det går ju inte, att bara stänga av. Det vet jag mycket väl, tyvärr av för mycket egen erfarenhet på väntan ... Önskar så att du kunde komma hit en sväng så att vi fick rå om dig lite. Brasan är tänd och min man har en öppen vinflaska. Tänker på dig vännen, extra mycket idag.
http://www.malika.se
Molly
19 januari 2008 18:36
Förstår verkligen er väntan och längtan efter barn. De ÄR ju verkligen livets mening. Klart att det finns andra saker men vi är ju alla olika. Alla vill inte resa, göra värsta karriären osv, jag förstår dig/er verkligen.
En sak jag funderat över; har ni funderat på att adoptera ett svenskt barn? En kompis kompis fick det rådet, ngt som de aldrig tänkt på själva. Det dröjde knappt ett par månader, sen satt de där med en två-dagars liten son. Mamman hade bestämt sig för att flytta utomlands och ett barn passade inte in i hennes liv, hon hade redan två halvvuxna barn. Har ingen aning om hur stora/små chanserna är, bara ett tips. Tänker på er! Kramar!
http://mollysmys.bloggagratis.se
Grodis
19 januari 2008 18:42
Tess>>Samma här... elden sprakar skönt i kaminen .. katten sover i fåtöljen. Jag sippar lite vin vid datorn och bara ÄR. Så välbehövligt, så skönt. Tack goa du för omtanken. STOR KRAM!
Molly>>Konstigt. För här i Sverige finns det ingen speciell kö för svenska barn som adopteras bort. Det är ca 20 barn/år som går till adoption och det har jag förstått att det KAN hända att man får en sådan förfrågan OM man inte avsagt sig det. Däremot är det så att här i Sverige har den biologiska mamman 6 månaders betänketid på sig efter det, så hon kan alltså ändra sig igen och vilja ha tillbaka barnet. Det skulle jag aldrig orka leva med, så nej.. det "tipset" ger jag inte mycket för, för det stämmer alltså inte. Jag låter kanske lite vrång nu, men det är inte meningen. Det är bara att det att det inte går till så som du beskriver, i verkligheten.
Tack för omtanken!
Monica
19 januari 2008 22:01
Jag har inte så mycket vettigt att skriva, är trött av mig pga sjuka barn här.
Men jag vill önska dig en lugn och skön helg.
Vin är gott, hmm jag undrar var vi har vinet. *letar*
kramelikram
http://barbamamma.bloggagratis.se
Gittan
19 januari 2008 22:21
"Den enda skillnaden är att man under adoption inte bär barnet i magen under graviditeten - man bär det i hjärtat i stället"
Det var nog bland det vackraste jag läst!
Lycka till!
http://kastrullerna.bloggagratis.se
Molly
20 januari 2008 11:12
Det var som sagt en kompis kompis (en kollega till min granne) som detta hänt. Jag känner inte familjen i fråga utan har bara hört det berättas i andra hand. Men jag har svårt att tro att min granne hittat på det, hon är en av de ärligaste jag känner.
Men du om någon borde ju kunna det här ämnet. Nej, du låter inte alls vrång. Ta hand om dig nu! Kram
http://mollysmys.bloggagratis.se
