Så har då ytterligare drygt en vecka passerat sedan vi fick vårt preliminära barnbesked om att vi har en liten kille/tjej som är utsedd till oss. Vår Liten!

Valborg har passerat och den blev väldans mysig och trevlig på alla sätt. Jag och maken åt god middag hemma, bara vi två. Sedan gick vi en promenad bort till Valborgselden vid Samfällighetslokalen. Det var ingen kör eller så som sjöng och inte så jättemycket folk kvar utomhus. Typiskt nog började det småregna när vi gick iväg och det höll i sig. Men inne i samfällighetslokalen, som är ett hus med en jättestor veranda som vätter mot en strand och Mälaren, var det mycket folk och till vår stora glädje levande musik. Ett band som spelade och sjöng jättebra, synd bara att de som anordnade Valborg inte hade gjort någon som helst reklam för att det skulle vara liveband, då hade det nog varit fullsatt. 

Vi träffade flera bekanta och hade så trevligt! Jag skrattade och mådde gott och var t o m upp några svängar på dansgolvet och svängde mina lurviga.   

Helgen har tillbringats på hemmaplan och jag har röjt en hel del i trädgården. Musöron på björken innebär att rosenportalen kan ses över, och till min stora sorg upptäckte jag att den nog är helt livlös??! Känns jättetråkigt för den är sååå vacker på sommaren när den blommar... Jag hoppas jag har fel och ger den några veckor till innan vi klipper ned den totalt. Den ger ju sån fin karaktär till vår trädgård och jag älskar när den står i full blom med alla röda rosor!

Väntan är emellertid tung. Jag undrar hur länge vi kommer få vänta på det riktiga beskedet. Jag har svårt att förhålla mig till det faktum att jag nog(?) ska börja jobba som undersköterska på lasarettet den 1 juni. En del av mig vill absolut det och jag ser det som en chans att kanske "få in en fot", medans en annan del av mig vill åka NU. Jag kan inte ställa in mig mentalt på jobb hela sommaren, det går bara inte, hur mycket jag än försöker... Oavsett om det blir så eller ej så vet jag att jag faktiskt ser fram emot det. Har längtat tillbaka till vården sedan min praktik förra hösten och det är ju detta jag VILL jobba med sen!

Ett blogginlägg som inte har någon känsla alls känner jag... Lika förvirrad som jag känner mig...   

Tack för att ni läser! 

Det har nu gått en hel vecka sedan vi fick veta att Liten finns!

En omtumlande vecka.

Första dagarna, fram tills i onsdags, gick jag som i ett vakuum... Tankarna var hos Liten 100% av tiden kändes det som. Enormt påfrestande och frustrerande... Energi som jag behöver till annat gick åt till att släpa sig till jobbet och försöka samla tankarna och jobba. Inte helt lätt...

Dessutom är det s k lönehelg och det är många som vill ha annonser så det har funnits att göra om man säger så...

Nåja, men så igår så vände det faktiskt! Jag känner mig pigg och kan faktiskt skingra tankarna något. Jag tror jag hittat grejen ... nämligen att lyssna på radio! Det hjälper mig massor, att "stänga av" eller åtminstone förskjuta mina tankar lite grann... Jag sover som en stock om nätterna i alla fall och det är jag glad för att jag kan. Sömn har för mig aldrig varit något problem, under alla år av sorg och mycket psykisk och fysisk påfrestning... det är jag enormt tacksam för! Sömn är A och O, särskilt i tuffa tider...

Nåja, nu har ju det i alla fall passerat en hel vecka sedan beskedet och det betyder ju rent krasst att vi är en vecka närmare varandra! Jag hoppas det inte dröjer så många veckor till innan vi får veta mer om Liten ... och till sist - äntligen få hålla "henom" i vår famn och snooza i det mörka brunsvarta håret... 

Jag måste ju visa mattan som ÄNTLIGEN kom idag! Faktum är att jag beställde den från Ellos i torsdags förra veckan, dagen INNAN vårt prel. barnbesked! Tycker den är SÅ fin! Vi har ju djungeltema i Litens rum och denna passade super. I och med att vi ju har medgivande för ett barn upp till 3 år så är det ju svårt att köpa kläder och NÅGOT måste jag få köpa lite då och då annars blir jag tokig... Har lite kläder från tiden när medgivandet var upp till 18 månader, i stl 74 och 86... kanske de kommer räcka när det är dags? Även om Liten är över 2 år så brukar de vara rätt korta i växten, sydamerikaner. Kanske brås på mor sin som ju är "kort och satt"...    

(Bild från Ellos)

Det ska bli riktigt skönt med helg. Det har ju utlovats fint väder och jag ska elda bort massa ris på baksidan samt köra några vändor till Återbruket med skräp från rivningen av gamla köket. Skönt med fysiskt arbete och jag hoppas att få lite sol på nosen!

Ha nu en skön helg allihop och tusen tack ännu en gång för er omtanke om oss!

Det värmer långt, långt in i hjärtat!   

Det tog ganska precis 2 månader.

Från det att BFA ringde oss den 4 februari och sa att de fått önskemål från domstolspersonalen i Santa Cruz, Bolivia att vi skulle inkomma med nya, mer färska utdrag från belastningsregistret. 

Helt galet att det ska ta sån tid!?!

Det som tog oss någon timme i anspråk att ordna, tog 2 månader hos UD resp. bolivianska ambassaden. 

Inte konstigt att det sugit musten ur en...

Men nu - just i detta nu - är de nya färska utdragen på väg med flyg och DHL till Bolivia.

ÄNTLIGEN!

Vad som händer nu vet vi inte. Vi vet inte om det händer något alls. Det kan ju vara precis vad som helst och inte i görningen.

Men vi hoppas försiktigt.

Och jag har sedan en tid en väldigt konstig känsla (dock positiv sådan) i maggropen. Visst, jag tuggar Rennie som en tok.. men jag kan inte komma ifrån känslan av att hoppet är större än någonsin om att telefonen snart faktiskt kommer ringa. 

Vi har ju fått info om att det ÄR fyra barn under utredning i Boliva, för adoption till nya familjer i Sverige. Vi är 11 familjer som väntar.

Jag tror.

Jag hoppas.

Jag drömmer.

Mitt i allt så är snart badrummet färdigrenoverat.

Huset är utbyggt.

Snart ska vi riva gamla ytterväggen och påbörja rivning av gamla badrummet som snart ska bli en del av nya köket.

Spännande tider på flera håll alltså...

Det känns som om vi är vääääldigt färdigväntade. 

Redo.

Det räcker med snart 2 år och 8 månaders väntan...

Jösses!

Jag finner inte orden över det gensvar ni ger mig efter 1,5 månads tystnad. 

Men jag blir varm. Långt in i hjärteroten. Och hoppas att ni alla känner min tacksamhet över det stöd och pepp ni ger mig. Ni är helt fantastiska!

Ett stort, varmt och innerligt TACK till er alla.

Vår väntan närmar sig 2,5 år med stormsteg. Den 21 februari är det på dagen exakt 2,5 år sedan vi skickade ner vår ansökan om att adoptera till Bolivia. Då hette det att det var ca 1-1,5 års väntan. Vi trodde på det. 

Då.

Nu vet vi inte vad vi ska tro. Men jag vägrar att ge upp. Jag vägrar tro att det ska ta åratal till. Det orkar jag inte. Det orkar vi inte. Det är tur vi har fullt upp nu. Med jobb. Med renovering. Först badrum. Sedan ska huset byggas ut och nytt kök ska in. Dessutom ska vi få groventré med tvättstuga INNE i huset! Som det är nu så har vi tvätt- och gäststuga i ett annat hus på baksidan. Det kommer bli toppen med tvättmaskin inne i huset i framtiden. När vi blivit fler.

När Liten kommit hem...

Igår beställde vi badrumsmöbler. Äntligen! Efter mycket om och men och velande hit och dit så blev det till slut en serie från Miller. "Dark Oak" heter den och ser ut så här:

Vi har beställt hyllplanen, "flygplansskåpet", spegeln, hörnskåpet. Dock kommer kommoden se annorlunda ut, med två lådor istället för skåp.

Kakel och klinker är också bestämt och det kommer från Bricmate och ser ut så här:

Klinkergolvet blir mörkt och fyrkantigt och så blir det matt vitt kakel (20x40 cm) på nästan hela väggarna förutom en ev. mörk hörna i duschhörnet där vi ska ha mosaikklinker i samma färg som klinkret. Det är brun/grått och har ett metallic-skimmer i sig. Diskret, men ändå lite extra! Det lustiga är att detta var det allra, allra första klinkret och kaklet vi såg och jag har kollat runt på tusentals sidor men ändå kommit tillbaka till detta. Jag hoppas och tror det ska bli bra med mörkbrunt/grått och vitt så kan man ju ha färger på ljuslyktor, handdukar, badrumsmatta och lite andra roliga detaljer. Jordfärger vill jag ha iaf.. så det blir nog en läcker grön färg som accent till att börja med. Trivs bra med de färgerna i sovrummet så jag tror att de blir toppen även i nya badrummet. Återkommer med bilder när något finns att visa. ;)

Slutbloggat för idag!

Tack ännu en gång och må så gott allihop!   

Inte hade jag väl kunnat ana att det skulle dröja 1,5 månad in på det nya året innaj jag förmådde mig att blogga igen. Visst, jag kände att jag tappat "blogg-sugen" lite i slutet av 2009, men jag hade verkligen inga planer på att sluta blogga när jag skrev mitt senaste inlägg på nyårsafton.

Sedan har dagarna gått. Veckorna har gått. Och även en månad har gått. En och en halv månad till och med. Ni är många som efterlyst mig och det värmer!

TUSEN TACK!   

Det är inget speciellt som hänt, som gjort att jag varit tyst. Jag har helt enkelt inte känt för att blogga. Inte haft något direkt intressant att blogga om. Inte orkat. Inte mäktat med. Fått prestationsångest. VAD ska jag skriva om?! 

Ni förstår säkert...

Nu har jag i alla fall brutit tystnaden och ska försöka att skärpa mig. 

Så vad har då hänt under denna 1,5 månad in på det nya året? Jag kan omöjligt gå in på eller minnas allt. Så jag tar det jag spontant kommer på.

Jag jobbar heltid på mitt gamla jobb. Vi har fått bygglov och har satt full fart med det nya badrummet. Planer och förberedelser för utbyggnation är också i full gång och det är så spännande, men kräver samtidigt ork, tid och energi. Det märks att vi är trötta, själsligt trötta, både jag och maken. Men vi vill och måste ta itu med detta nu. Vi har bott i huset i drygt 7 år nu, och när vi flyttade in sa vi att vi skulle renovera kök + badrum inom en 5-årsperiod. Nu är vi alltså igång och jag tror det kommer bli toppen när allt är klart!

Jag har fyllt år också. 35 år är jag numera. Gammal jag börjar bli... Åtminstone på pappret... ;) Det var med dubbla känslor jag firade min födelsedag. Jag skulle ju vara TJUGOFEM när jag blev mamma! Visst, jag var 27 år när jag födde Viktor, men han är ju inte här.. utan i våra hjärtan... Nu blir jag i bästa fallt 35 år när vi får samtalet om Liten.

Vad har då hänt på adoptionsfronten? HAR det hänt något?

Ja, det har faktiskt hänt NÅGOT..!

Förra torsdagen, den 4 februari ungefär kl. 16 ringde telefonen på jobbet... Det var från BFA, adoptionsorganisationen! Jag höll på att smälla av när jag såg numret på displayen på jobbtelefonen och kände hur pulsen på halsen slog HÅRT och hur allt blod förflyttades till huvudet och hjärnan. Händerna blev iskalla på några få sekunder och hjärtat bultade hårt när jag svarade. Det var från BFA. Det var vår nya handläggare A-C som ringde. Hon presenterade sig och efter det förstod jag snabbt att det inte var något barnbesked hon ringde om... Jag blev nervös och undrade om något var fel, men det hon ringde om var angeläget. Hon hade nämligen fått uppgifter från Bolivia att de ville att vi skulle komma in med nya, färska uppgifter ur belastningsregistret..?! 

Jag fattade inte varför, men det är bara att gilla läget och göra som de ber om. Dagen efter hade jag fixat kopior av våra pass och fyllt i förfrågningar på PDF:er till Rikspolisstyrelsen på deras hemsida och skrivit ut, skrivit under och faxat iväg. I tisdags fick jag ett mail från vår handläggare hos BFA att de mottagit våra nya, uppdaterade utdrag från belastningsregistret och att dessa nu är på legalisering hos bolivianska ambassaden i Göteborg. Hur lång tid detta tar vet vi inte. Vi har dock bett BFA om att de ska höra av sig när detta är klart och de skickar ner de nya aktuella utdragen till Santa Cruz, Bolivia.

Liiiiiiiiite spännande är det. Det måste jag ändå erkänna...

I senaste nyhetsbrevet från BFA stod bl a följande att läsa:

"Det blev totalt sex barn som kom till Sverige 2009. Tolv familjer har sina handlingar i landet. President Evo Morales omvaldes i december och tillsattes vid en ceremoni den 21 januari och det har medfört en del personalförändringar.

V har varit i Santa Cruz och arbetat där och berättar att det har skett och sker en del personalförändringar som påverkar arbetet på Viceministeriet och i domstolen. Justitieministeriet är utbytt och V har stort förtroende för de nya makthavarna och förhoppning om att hela adoptionsprocessen kommer att förbättras så också att avtalet kommer att skrivas på. Vi får hoppas att den känslan stämmer. V informerar att domstolen och domarna i Santa Cruz har semester till den 13 februari. Hon kommer att resa dit igen i mitten av februari. Domstolen i La Paz är inte stängd utan arbetar på som vanligt liksom övriga landet. Bolivia har drabbats av häftiga skyfall p g a ”Elniño”. Tack och lov har inget utav våra barnhem blivit drabbade berättar V.

V ber er familjer om ytterligare lite tålamod. Fyra barn är under process föradoptabilidad men p g a all förändring av personal samt att en del komplettering har behövts göras dröjer det ytterligare innan alla dokument är klara."

Jag har mailat till en sluten maillista vi är med i. Det är svenska par som både har och ska adoptera från Bolivia som är med i den mailinglistan. Jag frågade om några andra fått liknande samtal från BFA om att uppdatera/komplettera handlingar, men inte fått något svar alls? Dock vet jag genom en tjej jag har mycket kontakt med via MSN och Facebook att åtminstone ett par till blivit uppringda samma dag om samma sak. De skulle dessutom komma in med nya intyg från psykolog. Sen är det tyst... 

Jag är försiktigt hoppfull och önskar av hela mitt hjärta att detta betyder att det kan vara så att vi är ett av de fyra barnbesked som är på G, men att det som det stod i nyhetsbrevet ; "behövs komplettering"... 

Vi önskar, hoppas och ber... Vi vill inget hellre än att telefonen ringer, och det SNART. Det spelar ingen roll om vårt hem är i bygg- och renoveringskaos. Det ORDNAR sig. 

Vi är så  R E D O.

31 december 2009.

Det är årets sista dag. 2000-talets första decennium har snart passerat. För mig har det varit ett tufft decennium med sorg, många tårar men också lycka.

Och en massa väntan...

Imorgon är det nytt år. Ett nytt decennium tar vid.

Nya möjligheter...

Jag måste välja att tro på det positiva. För att orka. För att orka fortsätta vänta. Och hoppas. Och tro. Att 2010 blir det år vi får hämta hem Liten och äntligen få bli föräldrar igen. Att det nya decenniumet blir ljusare på alla plan. 

Jag önskar er alla som läser ett

Gott Nytt År!

Må det bli ett nytt, spännade och lyckligt decennium för oss alla!

Så var det jul. Allt skulle vara perfekt.

Om inte...

Ute är det likt ett vykort. Landskapet är vitt och snön gnistrar i den kalla vinternatten. Granen står klädd i guld i vardagsrummet. Några paket ligger under, men det är inga julklappar utan födelsedagspresenter till maken som fyller år imorgon julafton. Julklappar har vi slutat med... Julen är för mig i mångt och mycket barnens tid. 

Jag känner mig melankolisk. Trött. Ledsen. Uppgiven.

Inte alls så där förväntansfull och full av julmys i kroppen som jag så innerligt önskade att jag gjorde. För det fattas en stor bit av mig. Eller två stora bitar.

Pusselbitar...

En är vår saknade och älskade prins i himlen, vår Viktor, som vi varit hos och tände ljus för på kyrkogården ikväll efter jobbet. En är Viktors lillebroster som vi väntar på sedan nu dryga 28 månader tillbaka från Bolivia. Det är bara att konstatera...

...det blev ingen lillebror eller lillasyster i år heller...

2010 närmar sig med stormsteg och det är väl tur att jag inte visste hur länge vi skulle komma att få vänta på att få bli en större familj. Tänk om vi vetat det hösten 2001 när vi bestämde oss för att försöka bli fler...

Det var längesen jag skrev, jag vet. Men jag känner mig så tom... Har inte förmått mig att skriva ner tankarna och känslorna, men nu så här kvällen före julafton så känner jag att jag ändå vill passa på att skriva ett litet inlägg för att visa att jag lever, men också för att önska er alla en riktigt God Jul.

Ta hand om er och era nära och kära. Krama era barn lite extra imorgon. Ta vara på varje minut ni har tillsammans och uppskatta de små liven som den ofattbart stora gåva de är...

Kram till er alla!

Idag har det varit full fart här hemma. Vi har varit flitiga tillsammans, jag och maken, och nu är det blivande badrummet TOMT i väntan på att nya väggar ska upp. Det har tills nu varit ett "kontor", där vi hade både skrivbord och bokhyllor med allehanda papper och annat smått & gott i, som nu alltså måste stå på andra ställen. Det innebar att vi måste se över och rensa, samt bära iväg skrivbordet till övervåningen där vi inrett ett tillfälligt kontor tills vi vet hur det blir med planlösningen på bottenvåningen. Det blev en bra lösning och en bokhylla åkte ut i gäststugan. En spännande och hektisk tid som väntar oss framöver, med renovering av först och främst badrum, men sedan också utbyggnation och nytt kök + grovkök. Jag skulle inte bli förvånad om telefonen ringer när vi står där med slipdamm och vårt hem ser ut som det inträffat en jordbävning...   

OM det blir så, så löser det sig på något vis.

Nu är det kväll och jag dricker en kopp kaffe och kopplar av. Försöker att inte stressa upp mig för att det inte blivit något pluggande på hela helgen och därför ingen provskrivning imorgon. Jag har egentligen bokat att skriva nästa måndag, den 14 december, så jag står nog kvar vid det.

Imorgon är det min sista dag innan jag börjar jobba igen. Jag har mycket jag skulle vilja göra och vet inte hur det blir, om jag ska ge mig ut på en liten "shoppingrunda" och leta nya kläder, för det BEHÖVER jag verkligen efter att knappt ha shoppat något under det år jag har pluggat. Då har man ju inte behövt så mycket kläder i o m att skolan bara varit 2 ggr/vecka och har jag varit på praktik/jobbat så har man ju bytt om till arbetskläder. Nu behöver jag verkligen nya kläder som det inte är hål i... Får se om maken är snäll och ger ett litet bidrag till sin luspanka fru...   

Och nu blev det helt andra bullar - telefonen ringde precis (kl. 21.10!) och jag ska jobba imorgon. Mitt första pass SJÄLV inom hemtjänsten. Gaaaah... Så var det med den sista dagen före jobb... det blev annat jobb!