Jag tror det är dags för en time out.

På riktigt alltså.

Jag blev rädd för mig själv ikväll...

Varit hos min barndomsvän som är mamma till mina två goa guddöttrar på 2 år och 4 månader och snart 7 år. Hade med mig julklapparna (och ett jättedåligt samvete för att de fått vänta så länge ...) till I och E och vi satt och fikade och pratade lite.

Medans A (mamman) fixade fikat satt jag och tittade i ett album från hennes barndom. Ni vet ett sånt där "Mitt första fotoalbum" typ... Såg bilder från när hon låg i magen, när hon var nyfödd osv. Sen kom även bilder på hennes föräldrar, bröllopsfotot t ex, men även ett foto på A där hon sitter i sin pappas knä.

Jag tänker mig inte för alls innan jag ställer frågan: "Hur är det med din pappa nuförtiden?".

Det blir alldeles tyst.

"Eh, va..?" säger A.

Först DÅ ramlar poletten ner.. väääldigt sakta...

Jag sitter som ett fån och hjärnan känns bara tom.

Sekunderna känns som en evighet innan jag till slut inser mitt oerhörda klavertramp. Hur jag gjort bort mig för all framtid.

Hennes pappa finns ju inte mer. Han är död.

Han dog förra sommaren.

Ridå.

Den skammen jag kände då, och fortfarande känner... ja, den går inte att beskriva. För HUR kan jag glömma!? HUR kan jag ställa en sån fråga!? Jag VET ju. Eller trodde jag visste.

Jag fattar det inte själv... Fattar INTE...

Nu när jag sitter och skriver kommer tårarna och jag börjar sakta förstå hur innerligt själsligt trött jag är... Det är inte konstigt att jag bara vill sova. Dygnet runt, om det gick... Det är inte konstigt att jag inte kan koncentrera mig på jobbet för fem öre.

Jag kämpar, kämpar och kämpar.

Men hur länge till funkar det?

Som jag ser det som hände ikväll var det verkligen en varningsklocka.

Jag orkar inte mer. Min hjärna sållar stort och alldeles för mycket ibland...

Vad ska jag göra?

Vad ska jag ta mig till?

Ikväll var det dags för lite bio så här i januarimörkret. Jag och maken gick på filmen "Arn" tillsammans med Soff och hennes man. Innan filmen träffades vi och fikade lite och småpratade. Alltid lika mysigt.

Filmen började kl. 18 och innan dess hann vi även in en sväng på MQ´s rea! Maken fyndade två stycken jättefina skjortor, kul kul! Även Soff med make handlade. Den enda som inte handlade/hittade något var jag själv, men det gör inget då jag ändå inte tänker handla något innan mitt nya liv med Itrim börjar. Det känns inte som om det är någon mening..? Jag är fast besluten att gå ner i både kilon, centimetrar och storlekar på kläder, så det så! Varför då köpa kläder som bara ligger..?

Dessutom är ju januari en berömd tuff ekonomisk månad för många, så även för mig..

(bild lånad från moviezine)

Filmen var sisådär... Antingen var jag inte på humör för romantiskt drama, eller så var det helt enkelt inte bra? Jag vet inte... 2 h och 20 minuter kändes långa iallafall och jag kände en liten lättnad när sluttexten kom.

Mitt betyg:

++ (+++++)

------------------------------------------------------------------------------

Tack så jättemycket för alla bra tips ang. PMS och dess biverkningar!

Faktum är att jag har en burk med Omega-3 kapslar sen länge på jobbet. MITT FRAMFÖR NÄSAN står den.... Tror ni jag tar..? Nix... *ehum*

Får bli ändring på det... ;-P Börjar imorgon så kanske det hinner göra lite verkan (OM det nu gör verkan alls..) tills nästa period..?

-----------------------------------------------------------------------------

Tänker extra mycket på TVÅ par vänner just nu.

Vänner som är i olika faser i familjebildningen. Som lever i stor osäkerhet och oro för om det ska gå vägen eller ej... Jag håller mina tummar så hårt jag bara kan att allt ska ordna sig och bli bra. KRAM!!

Tack gode gud för Bygglov!

Och tack gode gud för Willy!

Så SKÖN snubbe med sitt trötta uttryck i ansiktet, långa näsa, rufsiga hår och riktigt bred stockholmsdialekt. Han ger mig många skratt och fniss i TV-soffan på tisdagkvällar med sina kommentarer och blunders.

Och det TROTS svår PMS...

Det ni.... ;-P

Alltså, vissa dagar... som idag.. blir det bara grått, grått, grått. För att sedan övergå i svart. Sen becksvart.

Det är som om det faller en rullgardin framför mina ögon och jag riktigt känner hur hornen växer i pannan på mig. Jag blir helt ... knäpp!?

Jag blir elak. Säger saker jag verkligen INTE vill. Men de hoppar ändå ut som svarta sörjiga grodor ur munnen på mig. Sårar den jag inte vill såra. Skitjobbigt är det. Känns som om jag inte har kontrollen...

Det är PMS.

Jag VET att det är det.

Och det är FÖRBANNAT jobbigt!

Både för mig själv, men också för min älskade man, som måste stå ut med sin fru "Draken på väg till akutpsyk" dessa dagar.... (ja, för det känns som om det är så illa...)

Jag känner att jag inte fixar mycket mer av dessa PMS-perioder och undrar nu oroligt om ni som läser vet om det finns NÅGOT man kan göra åt detta helvete?!

På allvar alltså.

Jag är villig att testa det mesta, som verkar vara "riskfritt".

För inte kan väl jag vara ensam om dessa hemska perioder..?

TROTS att det nu börjar rulla in lite barnbesked från Bolivia och TROTS att det finns många trevliga saker att se fram emot framöver, så FÖRMÅR jag mig bara inte att se det. Jag blir bara mörk i mina tankar och vill dra något gammalt över mig och bara gråta, skrika, sova.. Inget bra alls...

Dessa perioder har blivit mycket värre under sista halvåret/året och dessutom brukar de hålla på någon vecka innan mens.. Det är verkligen SKITJOBBIGT. Knappt så jag orkar med mig själv....

Så please... hjälp en kvinna som vid dessa perioder har VÄLDIGT mörka tankar ... att få lite ljusare tankar...

Alla tips är varmt välkomna!!

Sitter här. Måndag kväll och alldeles för sent uppe, som vanligt...

Men jag har svårt att stänga ner burken för ikväll innan jag skrivit detta känner jag. För jag inser vilken tur jag har.

Mitt i all vår sorg och saknad som vi lever i efter vår Prins i himlen. Mitt i all frustration och längtan efter Liten från Bolivia, så har jag som en stor skyddande mur runtomkring mig.

En mur av vänner.

Det är vänner som jag känner även IRL, men många av er är nätvänner, som jag lärt känna via forum på nätet och/eller här på bloggagratis.se. Vänner jag lärt känna via kommentarer hos varandras bloggar osv. Vänner jag lärt känna via tjejträffarna som jag gick på parallellt med våra IVF-försök som vi avslutade för snart 2 år sedan (shit, vad tiden går!). Vänner jag fått genom vår adoptionsgrupp.

Und so weiter...

Det är för mig egentligen strunt samma HUR vi lärt känna varandra. Jag är SÅ innerligt tacksam för att ni finns här. Att ni orkar ...

Jag hoppas verkligen att ni känner det. Att jag lyckas få fram det genom dessa torftiga rader. Ibland är det svårt att uttrycka sig i ord.

Men inom mig pirrar hjärtat. Av tacksamhet.

Av er värme och medkänsla.

Helt fantastiskt.

TACK för att ni finns!

...sen ingenting...

...sen...

ETT BARNBESKED TILL!?!?

Jag fattar ingenting... men det är helt underbart!

Rena ketchupeffekten! ;-P

Idag kollade jag BFA:s hemsida precis innan jag gick iväg på lunch, inget nytt. Men när jag en stund senare kom tillbaka möttes jag av att det kommit ytterligare ett barnbesked från Bolivia!?!!

Whiiiiiiiiiiiiiii!!!

Det första barnbeskedet, som kom i fredags med lades ut på hemsidan igår, var en liten pojke på 11 månader... från Santa Cruz!!

MEN...det var i domstol 2... vi väntar i domstol 1....

Anyway... jag gläds ändå. För det RÖR sig! :-D

OCH framför allt; de små barnen får äntligen en trygg tillvaro hos föräldrar som verkligen LÄNGTAR efter en Liten att hysa kärlek över.

Tusen tack för era glada tillrop tillsammans med mig/oss! Vi känner oss glada och hoppfulla. Äntligen! Det var ett tag sen....

KRAM till er alla!

Satt just och skulle stänga ner datorn för ikväll när jag tryckte på "Uppdatera-knappen" ännu en gång och såg till min glädje att jag fått 3 st nya kommentarer.

En av dem meddelade att det kommer BARNBESKED FRÅN BOLIVIA!!!!

Och det är utlagt IDAG söndag!?!



Whohoooooooooo.. ÄNTLIGEN rör det på sig!!



*dansar runt*



Detta är första barnbeskedet sedan oktober, så det var VERKLIGEN på tiden!

Gud så skönt! *en stoooor sten släpper från hjärtat*



Det betyder att det rullar på trots oroligheterna.

Det betyder också att det rullar på även om det ska till en nya auktorisation nu i januari!



GALET GLAAAAAAAAAAAAAD!!! :-D



Tack snälla Pipe Line för tipset!!

Jag vet inte vad jag gjort som får alla dessa fina kommentarer av er, kända och okända vänner. Jag sitter här och känner mig så innerligt tacksam. Tacksam över ett fantastiskt stöd, som jag ibland inte känner att jag riktigt "förtjänar".

Även när jag skriver av mig riktigt jobbiga saker och skäms, får jag stöd och tröst och DET mina vänner, värmer mer än jag någonsin kan förklara i ord!

Jag är så rik. Rik på vänner. Både IRL och via nätet. Jag är så innerligt tacksam för det. Många, många följer oss på vår resa mot barn, och har så gjort sen den oroliga tiden då Viktor låg i min mage. Jag har förstått att det är många som läser ofta, kanske dagligen, och ibland kommer det en kommentar från en mamma i ankomstgruppen augusti 2002 och skriver att hon fortfarande följer oss på resan, och då känns det extra mycket. Tänk, det är 2008. Det är snart 6 år sedan Viktor föddes.

6 år...!?

Jag förstår det inte själv. Vet inte om jag vill förstå heller? Det känns så förbannat tungt att vi fortfarande sitter här med en tom famn och en enorm längtan efter en Liten, samtidigt som vi lever med sorgen och saknaden efter vår Prins.

Jag har en vän som jag lärt känna via föräldragruppen inför adoptionen och hon skriver så klokt i sin blogg att hon fr o m nu varje dag ska möta den positivt och hoppfullt genom att tänka "IDAG KAN DE RINGA!". Och gör de inte det, ja då är det bara att konstatera att "De ringde inte idag, men imorgon är en ny chans!".

DET ska jag anamma och tänka också! Fr o m imorgon. För det gör inte mindre ont, eller jag längtar mer om jag nu tillåter mig själv att tänka som hon. Jag tyckte det var en bra idé, kära P! ;-)

Var en sväng till IKEA idag som sagt. Köpte ett par små lampor som hette "Knubbig" (passande namn för mig... ) att ha i fönstret i en del av vardagsrummet och en lite större att ha på vårt lilla bord i "cigarr- och whiskyhörnan". Blev rätt OK, men jag är inte 100% nöjd... Skulle vilja ha ännu mindre ljus i dem. Nu är det 15W och det finns väl knappast mindre..? Ett par gröna växter blev det också och lite servetter (som vanligt...).

På vägen hem stannade jag till på Plantagen för att inhandla lite gröna växter till halva priset. Gick runt i 40 minuter och kollade och valde ut 2 gröna växter + 1 hängampel och några krukor. När jag väl kom till kassan upptäckte jag att jag glömt VISA-kortet!? (Hade cash på IKEA).

Hoppas nu bara att det ligger i träningsväskan som jag tror.... *glömt att kolla*

Kände mig urfånig och dum när jag stod där i kassan och skulle betala, men den snälla kassörskan sa att hon kunde ställa allt åt sidan och jag kunde hämta det efter jobbet imorgon istället.

- Tack, tack! sa jag glatt och gick ut och satte mig i bilen och åkte hem och fixade med de tre lampor jag trots allt köpt och de två växterna jag köpte på IKEA.

Fixade sen lite käk (renskavsgryta med potatismos) till maken och pappa när de kom hem efter dagens resa t/r till vår trasiga bil utanför Norrtälje. Kamremmen bytt, men då upptäcktes det att det var ytterligare något knas med bilen, så det gick lik förbenat inte att köra den hem, så det fick bli bogsering till närmsta bilverkstad. Så nu står vår bil 2,5 h resväg hemifrån, utanför en bilverkstad, i väntan på reparation. Kul jul. Nåväl, det ordnar sig. Maken är positiv och hoppas att den ska bli klar denna vecka och att han ska kunna få skjuts dit av en kollega i veckan för att hämta hem den. Vi hoppas på det.

Nu är klockan tio och det börjar bli dags att avrunda även denna helg. Det är sanslöst vad helgerna går fort!? Jag hinner inte en bråkdel av allt jag tänkt och det gör mig stressad och frustrerad känner jag.... Och nästa helg är vi borta hela helgen så då lär det inte bli mycket gjot heller... Jag hoppas dock att vi ska fixa dit lister och socklar i sovrummet i veckan så vi får allt på plats i sovrummet. Det skulle kännas bra i magen...