Nytt utseende är på G för denna blogg.

Ett utseende som ska spegla en NY era i mitt liv.

Min viktresa.

Framöver kommer jag fokusera på den.

Jag vill det. Jag behöver det.

Lyfta blicken och se bortom vår väntan på vår älskade Liten.

Den dagen kommer. När det är dags.

Jag kan inte göra något för att påskynda det.

Jag vill inte göra något för att påskynda det.

Däremot vill jag på alla sätt och vis som jag kan påverka, påverka.

Jag tänker inte älta det som varit tidigare, längre.

Jag tänker inte låta mig dras ner av svaga och fega människor som inte vågar stå för sina skrivna ord.

Det är min tur nu. Tåget har stannat på perrongen.

För att hämta upp mig. Och jag tänker hoppa på.

Jag vet att jag har många som sitter i samma vagn, som sitter brevid mig. Tätt, tätt intill. Finns där när jag behöver prata. Lånar ut en axel att gråta mot när jag behöver det.

Sen finns det några som jag utan att blinka, kastar av mitt tåg.

Såna jag inte varken vill eller behöver ha med på min resa mot framtiden.

Mot min framtid, tillsammans med min själsfrände.

Som en lättare, gladare, starkare kvinna, fru och mamma.

...men när jag får anonyma inlägg som detta:

"Måste bara fråga hur mår din man av detta med att ni får vänta så länge på "liten"? För du verkar må jättedåligt. Eller kan han fokusera sig på annat fram till ni får beskedet.

Hur kommer du att må när du får "liten" med tanke på att du mår som du gör och har gjort hittills. Är det bara väntan på liten verkligen som gör att du mår så här som du gör?"

... så blir jag stött. Ledsen.

Varför är det så intressant att veta hur min man mår av detta!? Jag väljer väl själv vad JAG vill skriva om i MIN blogg?? Han har dessutom bett mig att inte skriva något känsligt om honom och det förstår och respekterar jag verkligen, för jag skulle inte vilja att han i sin tur satt och bloggade om mig och mitt mående.

Sen att bli ifrågasatt på jag kommer må när Liten kommer, med tanke på att jag "mår som jag gör och hittills gjort" - det är bara droppen.

"Är det verkligen bara väntan på Liten som gör att du mår så här som du gör?" skriver du, din fega anonyma människa.

NEJ!!!

OCH det skrev jag senast om igår också. OCH att jag INTE vill blogga om det.

Jag varken VILL eller KAN blogga om ALLT!

Detta var för mycket. Jag orkar inte med sånt här nu. Jag orkar bara inte höra sånt här sk-t som att jag inte kommer kunna ta hand om Liten när h*n nu kommer osv. Detta var det SISTA jag behövde höra från en anonym feg sak; att bli ifrågasatt om jag verkligen orkar att bli mamma.

Fy fan.

Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Jag är så ledsen. Så innerligt tom. Så trött. Så uppgiven.

Och det är inte "bara" pga vår längtan efter Liten utan så mycket annat.

Saker jag inte vill eller kan blogga om, men som jag vet påverkar mitt mående jättemycket.

Nu är det tredje dagen på min egna sjukskrivning och jag känner verkligen hur det behövs. Det börjar sjunka in hur dåligt jag mår. NÄR jag väl tillåter mig själv att känna efter. Oftast vågar jag inte... Men när det tar emot att ens sätta på sig tofflorna för att gå ut till brevlådan och hämta tidningen. När en sån liten sak, känns övermäktigt jobbig, då är det nog läge att inse att jag gjort helt rätt i att stanna hemma.

Har precis spacklat igen hålen efter spikpistolen på listerna och foderna med lite snickerispackel. Tänkte slipa och måla också, men förmår mig bara inte. Det finns inte ett uns energi över till det. Så jag lät bli, idag också... Och får såklart dåligt samvete.

Får även dåligt samvete över att jag inte förmått mig till att städa tills lördagens adoptionsmiddag hemma hos oss...

Får dåligt samvete över att jag inte åker iväg och tränar.

Får dåligt samvete över att jag inte orkar träffa vänner.

Får dåligt samvete över att jag inte förmår mig att gå ut och gå den kortaste promenad.

Får dåligt samvete över att jag mår dåligt. 

Och så ont i magen och mensvärk på det. Underbart.

Not.

Men äntligen kom den iallafall, mensen, efter en alldeles för lång cykel även denna gång. Min kropp är verkligen inte i balans. Inte alls.

Vad jag längtar efter att må bra.

Bara lite, lite bättre.

Men det är tydligen för mycket begärt...

Nu ska jag försöka förmå mig själv att hänga på mig kappan och sätta på mig skorna och åka in till stan och mormor och morfar för att äta lite middag. Bara det känns övermäktigt. Men jag har inte hjärta att ställa in när jag själv har bestämt maten; mormors goda rotmos... Jag vet ju att det kräver en hel del förberedelser. En bukett tulpaner ska inhandlas på vägen också....

Sömnen på nätterna är det fortfarande sisådär med. Men på mornarna, inga problem! Idag vaknade jag ... 11.40? Halva dagen åt skogen... *suckar lite*

SMS:ade till en vän som varit snäll och både ringt(?!) och sms:at om att jag var välkommen dit på lunch, att jag nyss vaknat och tackade för inbjudan men tyvärr inte kunde komma. Jag ska hem till mormor och morfar på e.m och äta mormors rotmos med fläsklägg och köttkorv *mums* och i och med det sena uppvaknandet kändes det som om det skulle bli lite för tätt på given med matintagen. Men tack snälla E (och E) för era erbjudanden!

Idag kändes det kyligt när jag var ut och hämtade posten. Kikade nyss på termometern och mycket riktigt, -2,6 grader. Tänk om det kunde komma lite SNÖ också. Jag fyller snart år och det är inte många födelsedagar som jag firat utan snö, så jag hoppas att det ska komma lite snart. Man är ju inte vinterbarn för inte...

Maken är i hufvudstaden på kurs hela veckan, men pendlar, så det blir tidiga mornar och sena kvällar för hans del. Dock verkar han tycka det är roligt så det verkar inte gå någon större nöd på honom. Gläds för hans skull. Nya arbetsuppgifter och ny avdelning kan ge en ny fräsch arbetsglöd. Det skulle jag också behöva.... men jag har inte hört något ang. det ÄN.... *trist*

Tack för alla peppande svar ang. min kommande Viktresa hos Itrim!

Visst är det säkert så att 68 kg på så kort tid inte är så nyttigt, men faktum är ju att hon hållt vikten i drygt 1 år nu. Dock har ju allt sin baksida och det berättade hon även om igår - överskottshud. Det har hon dock tagit hand om till viss del redan, och en till operation följer.

Dock tror jag inte att just det kommer bli problem för min del. Inte så det kommer behövas någon operation iallafall. Sen gäller det ju som alltid, att röra på sig. Träna. Dricka vatten så huden får fukt. Vara extra noga med att smörja in sig. Osv. osv. Det där med vatten ja... det är SÅ svårt för mig. Och när jag börjar med rena kuren så MÅSTE jag ha i mig 2-3 liter vatten/dag. No pardon! 

Det var förresten någon som undrade vem som bekostar detta med Itrim och jag gör det själv eller någon annan? Det är förstås JAG själv som bekostar detta. Dock har vi en friskvårdspeng om 1.000 kr/år via jobbet som iallafall räcker till nästan 3 månaders träning hos dem, så det tänkte jag absolut utnyttja. Och visst, Itrim ÄR dyrt. Men jag anser mig också vara VÄRD det. Bara jag får hitta min grej och må bra i det jag gör och så småningom även i min kropp, så är det värt det, många gånger om! 

Vi var ca 10-12 personer på kvällens viktgruppsmöte hos Itrim. Det var hela 4 personer som inte dök upp, lite trist. Hoppas de kommer nästa gång! Medelåldern var runt 40 kan jag tänka och det är även 2 killar med, eller nja.. en "gubbe" och en kille kanske jag ska uttrycka det.. ;-)

Vår hälsovägledare G presenterade sig till att börja med och jag tappade bokstavligen hakan i bordet när hon berättade sin historia hos Itrim. Hon har på 9 månader med Itrim gått ner...... 65 kilo!?!?!! Därefter 3 kg till så hon har alltså gått ner ofattbara 68 kg. Helt makalöst och svårt att föreställa sig. Idag är hon normalviktig och man har svårt att föreställa sig hur stor hon varit. Nästa gång ska vi få se ett "före-kort" på henne, vägandes 144 kg.

En timme gick undan och kändes nästan lite stressig tyvärr. Vi fick presentera oss kort och sen fick vi även skriva ett brev till oss själva(!) som skulle utformas som om vi skrev till oss när vi är ett år i framtiden. Alltså att jag skriver ett brev till mig själv år 2009 innehållandes hur jag då:

- Mår

- Tänker om mig själv

- Det här är jag stolt över

Vår brev lade vi sedan i ett kuvert och slickade igen och vi skrev våra namn på dem innan hon samlade in dem, för att vi sedan ska få dem i januari nästa år! 

Vi pratade också om hur viktigt det är med motivation och en positiv attityd inför det här med viktminskningen.

Idag avslutades med en "Livsstilsanalys" där vi fick rita i en cirkel med olika graderinga hur vår Hälsa, Mat, Mat emotionellt och Motion ser ut idag.

Vi fick också en hemläxa där vi på samma sätt ska fylla i:

- Hur vi sover, vilar, stressar, alkohol/rökning.

- Hur regelbundet vi äter, hur portionerna ser ut, frukt/grönt, fett/socker.

- Hur regelbundet vi motionerar, vardagsmotion, kondition, styrka.

- Hur känslolivet ser ut; Negativa tankar/känslor, småäter, sug/karaktär, socialt ätande.

När jag tänker efter så är jag inte ett dugg förvånad över att jag är så tjock som jag är. Hur jag gått upp alla de 11 kg jag gick ner förra året. Inte ett dugg. Denna gång inser jag hur viktigt det kommer vara att verkligen bearbeta den mentala biten, på djupet!

Nästa vecka är det dags för invägning! *gulp*

Jag tror det kommer bli bra detta och vår hälsovägledare G är bara så skitcool, med ett sånt självförtroende och insikt... med all rätt! Jag är SÅ imponerad. Om hon nu gått ner 68 kg med hjälp av Itrim och sitt eget jävlar anamma, så ska väl jag fixa mina "vad det nu blir-kilon"..?!

Ikväll är det dags att träffa Viktminskningsgruppen hos Itrim för första gången. Spännande ska det bli.

Ni ska veta att jag funderat fram och tillbaka X antal gånger om jag verkligen ska/borde ge mig in i det här med Itrims viktminskning och ren kur 10 veckor nu när jag inte mår så bra. Det kanske är dömt att misslyckas? Eller så är det så att jag hjälper mig själv att må bra någonstans iallafall, att jag åtminstone lyckas med en sak; viktminskning.

För som jag mår nu i min övervikt (som är värre än någonsin...) så mår jag jättejättedåligt. Jag VILL, VILL, VILL verkligen gå ner i vikt. Jag BEHÖVER det. Bara det att röra sig, knyta skor, gå upp för trappor.. ja, allt det här "enkla och vardagliga" är just nu allt annat än enkelt. En riktig varningsklocka. Normalt sätt så tröstäter jag dessutom när jag mår dåligt (ja, jag äter även när jag mår bra..) och jag vill verkligen INTE gå upp mer. Det är NOG nu.

Så därför. Jag har bestämt mig.

För att köra. Järnet.

På ett sätt tror jag faktiskt att det är bra att jag börjar nu. Jag är så själsligt trött och att tänka ut vad jag/vi ska äta varje dag kan ibland kännas övermäktigt bara det. Med Itrim behöver jag inte det. Det är bara att välja en kall shake/varm soppa/en bars. Utöver det är det bara vatten, rent thé eller svart kaffe som gäller.

Så ikväll börjar viktminskningsgruppen.

På torsdag har jag min personliga hälsoanalys.

Nästa torsdag, 31 januari, börjar jag mitt nya liv.

Jag har min stöttande älskade make brevid OCH peppande vänner.

OCH ... det viktigaste av allt; Jag har själv en MÅLBILD.

För FÖRSTA gången har jag en målbild av mig själv som normalviktig. Inte smal.. men ett BMI inom det normala. Så himla skönt att äntligen lyckats framkalla en sådan. Det har tagit åtskilliga år kan jag lova...

Det är många saker jag inte själv kan påverka. Men mig själv och mitt välbefinnande, det kan BARA jag jobba med. Jag är skyldig mig själv detta. Och jag är skyldig vår Liten detta. Liten ska ha en mamma som är pigg, glad och mår bra. Nu är det dags att verkligen börja jobba på det och inte sörja ner sig i dyn mer och straffa sig själv så hårt... Men jag har insett att det måste få ta tid. Och jag tar en dag i taget.

Som jag längtar!

Idag är det Din namnsdag. Älskade prinsen.

Varje år när jag ser ditt namn i almanackan så hugger det till i mammas hjärterot. Brevid ditt namn finns det alltid ett hjärta målat, ett hjärta fyllt av kärlek, sorg och saknad. Min saknad efter dig känns större än någonsin och jag kan inte förstå att det snart är 6 år sedan du föddes.

6 år.

Tänk vad stor kille du skulle varit. Gått på förskola och lärt dig en massa nya och spännande saker. Lärt känna nya kompisar. Kanske du hade fått för dig att du ville lära dig spela hockey, precis som pappa gjorde?

Så innerligt som jag önskar att vi hade fått uppleva allt det där..

...och mycket mycket mer...

Många, många innerliga kramar och pussar till dig, älskade Viktor!

/Mamma