Direktlänk till inlägg 3 mars 2007
När man inte finner orden....
Fan vad surt. Skrev ett låååååångt inlägg om mitt besök hos spåkvinnan idag och så trycker jag på en tangent felaktigt och allt försvinner... :-(Nu måste jag skriva om... en halvtimme till.. och försöka minnas igen... *suckar*Vill ju ha det kvar, för min egen skull också..Here we go!======================================================När vi kom dit var det lite annat folk där, vänner till spåkvinnan och så skulle det visa det sig att hennes barn var där. Vi hann bara hänga av oss jackorna innan en liten pojke på ca 4-5 år kom och tog min hand och sa: "Kom, jag ska visa dig en hemlis, men du måste blunda!" Vi gick ut i hallen och så sa han: "Nu får du titta igen!" och jag slog upp ögonen och plötsligt dök pojke nr 2 upp bakom en soffa och sa "Pang, pang!" och hade sin lilla hand formad som en pistol. Jag fann mig snabbt i leken och sa: "Aj, skjuter du mig!?" och låtsades bli sårad och tog handen för hjärtat. Då skrattade de båda och sa: "Ha, vi leker ju krig ju!" och skrattade gott.Jag log inombords och blev lite konfunderad och förvånad över att pojken just tog MIN hand och ledde mig ut, så omedelbart? För att visa sin kompis bakom soffan.. Busungar... Jag frågade om de var kompisar, eller kanske syskon? Tänkte i mitt stilla sinne att de ju faktiskt skulle kunna vara tvillingpojkar (inte lika men det behöver ju inte tvillingar vara heller) och att de såg ut att vara i den åldern vår Viktor skulle varit om han hade fått leva. Jag fick inget svar på den frågan. Inte då. Men det dröjde inte länge innan jag fick reda på att dessa två pojkar var spåkvinnans söner och mycket riktigt, tvillingar! De var snart 5 år gamla och så underbara killar!Efter en stund gick jag tillbaka in i rummet till de andra och killarna hängde efter mig. Plötsligt tog de varsin av mina händer och sa: "Nu ska vi trolla för dig!" och började leka med mammans hemgjorda vackra pärlarmband bakom ryggen och jag skulle såklart gissa vilken hand som armbanden låg i. Jätteroligt och jättefnissigt. ;-) Senare fick jag reda på att den ljuse pojken var synsk..!!Wow... Såg han? Såg han Viktor, min smärta och längtan efter min pojke som skulle varit precis i hans ålder? (Det skiljer bara 2 veckor!) Såg han Viktors tvilling som inte orkade mer än drygt 7 veckor i magen? Jag kan bara inte låta bli att undra. Men jag vet att jag inte kommer få svar där... Efter en stund så var det min tur att gå in bakom ett vitt skynke tillsammans med deras mamma och tillika spåkvinnan. En varm och vacker kvinna med en enorm karisma. Hon berättade att hon var född med sin mediala gåva och att hon inte spår död eller sjukdom. Hon ser allt och behöver inte ha några kort egentligen, men har dem som stöd och vägledning. Hon blandade korten och hon sa att om det är så att det ramlar ut några kort så är det meningen, de vill berätta någonting. Innan hon började såg hon på mig och sa: "Du försöker skydda dig nu. Du har en sköld omkring dig och det är lite svårt att tränga igenom." Hon började blanda tarotkorten och vips for det ut kort som hon genast plockade upp och vände upp. Hon började att berätta om hur enormt tungt jag haft det sista åren och sa sedan: "Du är så trött. Så trött, trött, trött, trött. Själsligt och kroppsligt slutkörd. Men det är å andra sidan inte så konstigt, utan helt normalt efter allt det tuffa du varit med om." Hon sa vidare att jag kommer ha det tufft ett litet tag till, men att det kommer att vända. Så småningom. Livet kommer bli ljusare igen.Hon sa många saker som är väldigt personliga och som jag inte kommer att skriva här, just för att det känns lite FÖR personligt.Hon berättade att hon ser ett litet, litet barn. Men hade svårt att få en klar bild av vilket detta barn är. Men väldigt litet och att det påverkat mig enormt mycket. (Var det Viktor? Jag väljer att tro det.)Vidare berättade hon att jag var gift (såg väl ringarna också) och att jag ofta, ofta tänker tillbaka på bröllopsresan. (vilket jag gör.. varje dag!)Hon berättade vidare att vi snart kommer göra en ny, lång resa, och som kommer kosta mycket pengar. (adoptionsresan!?) Hon kunde se ett samband mellan bröllopsresan och den kommande resan (båda är ju i Sydamerika!) och hon såg även mycket vatten. (Vår bröllopsresa var på en ö som heter Coche Island utanför Venezuela!)Och så kommer den biten jag blev stum när hon sa...."Du längtar enormt efter barn. Och vet du? Jag SER barn. Om 6 månader blir det barn!" Det upprepade hon flera, flera gånger. Sen svimmade jag nästan när hon sa följande mening: "Om ca 1 år, kommer ni resa iväg och hämta ert barn!"!!!!!!?!??!!!!!!!!!Hon kan inte veta. Hon kan omöjligt veta. Hon vet inte. Men ... hon vet!! Helt makalöst och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre."Du kommer bli lycklig igen, Marie. Men det kommer dröja. Det dröjer tills ni får ert barn. Sen kommer du bli lycklig igen. Du längtar så efter ett barn och allt kommer bli bra. Det kommer gå jättebra med allt."Jösses..... *pausar*Vidare pratade hon lite jobb, kärlek & äktenskap..Hon sa även åt mig att "Sluta bära så mycket svarta kläder!" vilket jag gör... typ, varje dag!? Och vidare "Sträck på dig! Du har väldigt lågt självförtroende, Marie... Men varför!? Det är dags att sluta ha det. Det är dags att du slutar vara den som tror "inte syns" och börja ta för dig av livet!" Hon tittade på mig hela tiden och sa sen: "Lova mig det. Sträck på dig. Du är värd det. Du är värd att få må bra, men det är du själv som sätter hinderna, för du är så rädd att bli sårad. Du har din skyddsbarriär, och vågar inte må bra, för du tänker bara på när nästa motgång kommer så du ska halka ner igen och må dåligt." BINGO!Stämmer så väl. Tyvärr....Hon sa så mycket under denna halvtimmes session och jag har säkert glömt hälften. Men oj vad glad jag är att jag gick dit. Att jag tog mod till mig. Det är inte "bara" att gå iväg och spå sig och även om jag är fascinerad av sånt är jag samtidigt på min vakt. Men denna kvinna satte allt för många "huvudet på spiken" så jag kan bara inte tvivla på att det hon sa var sant. ATT hon verkligen såg. Hon såg MIG.Innan vi gick därifrån frågade jag henne om det fanns någonting jag kunde köpa med mig som kunde hjälpa mig att få den kraften jag behöver för att må bra. Få ett bättre självförtroende och våga tro på att jag faktiskt också kan må bra, längre än några dagar i sträck. Hon gick direkt fram till något man kan häkta på antingen på sin handväska, nyckelknippa eller varför inte som jag, i byxhällan? Hon frågade om jag ville att hon skulle lägga sin kraft i denna och jag svarade självklart ja! Hon tog den mellan sina händer och blundade och koncentrerade sig djupt. Sen tog hon min ena hand och lade den i min hand och kupade sina egna över samtidigt som vi länge, länge tittade varandra i ögonen. Jag kände pulsen i handen och det var lite märkligt.. Sen kramade hon om mig hårt och sa: "Kom ihåg Marie. Allt kommer bli bra. Till slut. Och lova mig, sträck på dig och TRO på dig själv!"Jag är rätt medtagen efter denna session känner jag och den har väckt många tankar inom mig. Men positiva såna. Många pusselbitar som faller på plats och många svar. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag absolut gå dit igen, någongång i framtiden.Min vän som jag var där med vart lika häpen hon av det hon fick höra och våra munnar gick i ett efteråt när vi satt i bilen. Så coolt. Hon sa: "Tänk om hon menade att ert barn föds om 6 månader och att ni hämtar det om 1 år. Då borde barnet ni får vara runt 6 månader när ni får barnbeskedet ju!"Stort. Så stort.:´-)Var det någon som orkade läsa ända hit?
Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.
Hur går det med vikten då? Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...
Herrejösses...
Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...
"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...
Hej alla!
VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år?
Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.
HUR formulerar man...