Nu så är jag tillbaka från besöket hos gynläkaren.Det var första gången jag träffade denna specialist och kvinnliga läkare och hon var väldigt jordnära, kunnig och jag fick genast förtroende för henne.Berättade snabbt om vår låååååånga och komplicerade historia och hon avrådde bestämt från att sätta in spiral. "Det skulle jag ALDRIG göra på dig!" sa hon. Det är för stora risker och det är lätt att den vandrar fel eller att det går hål på livmodern då man enligt henne "jobbar lite i blindo". Vi diskuterade även mitt egna förslag (p-spruta) men enligt läkaren så sa hon att antingen så mår man jättebra med den eller så får du PMS i 3 år!?*ridå* Aldrig!Sen kom vi in på vad hon skulle rekommendera efter min berättelse och att jag har oregelbunden mens, PMS-besvär, vill inte öka (mer) i vikt osv osv.Det blev minipiller. Sorten heter Cerazette och är ny för mig. Jag har ätit p-piller (Desolett) i 12 år förut, men aldrig testat minipiller, så det ska jag göra nu.Besöket var GRATIS(!) och hon gjorde även ett cellprov på mig som jag får svar på inom 2-3 veckor. Jag bad henne även att ta blodtrycket och det var normala 120/75, skönt!Skönt att ha detta gjort och jag börjar med minipillerna vid nästa mens första dag (om ca 2 veckor). Hon kunde se på *VUL att jag nyss haft ÄL och det stämmer med min egen känning i magen jag haft i helgen = svullen och lite öm. Så denna gång verkar jag få en cykel på runt 31-32 dagar gissningsvis. Att ligga i en gynstol gör mig ingenting alls numera. Läkaren frågade nyfiket vilket land vi ville adoptera ifrån och jag surrade på om Bolivia och Sydamerika, medans hon visade på skärmen hur min livmoder såg ut. *s*En sak till... Jag sa att jag starkt misstänker att jag har PCO, och hon bara nickade och sa "Ja, du ser ut som en typiskt PCO:are!" :-O Jag berättade om mina oregelbundna cykler, hon ser ju min kroppstyp (typisk för PCO), att jag har svårt att gå ner i vikt, behåring osv osv. Ska man 100%-igt få veta att man har PCO så behövs ett blodprov tas, men det gjorde vi inte. Det spelar ju liksom ingen roll, längre.....*VUL (Vaginalt UltraLjud)

Jag har beslutat mig för ytterligare ett "projekt" i min resa mot välmående och välbefinnande. Fr o m NU ska jag "börja SLUTA att bita på naglarna!"Jag är 31 år och 8 månader och tror banne mig att jag bitit på naglarna så länge jag kan minnas?! Idag har jag ONT i mina fingrar för att de är så jädrans nedbitna mina naglar. FULT är det också! Blä! Jag vill ha lagom långa, starka fina naglar. Inga klor som jag ska hålla på att måla röda eller så, utan bara fräscha snygga naglar så jag slipper gömma mina händer. Jag skäms just nu för hur de ser ut. :-/Jag har slutat förut. Jag vet att det tar ca 1 månad att få ut dem över fingertopparna och kunna trumma så där coolt mot skrivbordet med dem. ;-) När jag var gravid med Viktor så gick det jättebra att låta bli att bita på dem, men då var de så starka och flisade och skivade inte sönder sig som de gör nu.Någon som har bra tips att delge en inbiten nagelbitare för att lyckas med detta projekt EN GÅNG FÖR ALLA så tar jag tacksamt emot!! :-)