Idag har jag varit hos Viktor och gjort höstfint på hans grav. Det var grått och trist väder och regnet hängde i luften, men konstigt nog så tänkte jag inte på det när jag satt där på huk framför hans viloplats och rensade bort det som var vissnat och överblommat. Jag var med min älskade son i mina tankar och småpratade med honom medans jag gjorde fint på i hans lilla rabatt framför stenen. I år får han fina enekvistar som vi tagit hemifrån tomten. En perenn vinröd ljung i mitten och en ny svart, liten lykta som jag premiärtände. Lyser så fint... Han fick även kärleksört utspritt över enekvistarna och såklart sina 2 stenar i form av hjärtan.. Skulle haft kameran med och tagit kort, men glömde det.Ibland har jag svårt att ta in att jag faktiskt ÄR mamma. Jag har ju faktiskt varit gravid och jag har fött en son. Vår son. Vår älskade lille Viktor. 31 cm lång och 1127 gram ren kärlek! Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknaden är så stor och jag blir så ledsen när jag tänker på hur orättvist det är att han inte fick stanna kvar hos oss, växa och bli en stor och busig kille som gjorde en massa hyss. Eller kanske han blivit en lugn och lydig liten son som gjorde precis vad mamma och pappa sa? ;-) Jag tänker ofta på hur han skulle sett ut nu. Om han hade varit mest lik mig eller maken. Mörkhårig skulle han nog varit, men hade han ärvt mammas bruna ögon eller pappas blå? Viktor skulle varit en kille på snart 4,5 år om han hade levat. Stora killen ju! Så svårt att föreställa sig och så svårt ibland att verkligen sätta sig och tillåta sig själv att drömma sig tillbaka. Ibland är det alldeles för smärtsamt... Åh, vad jag SAKNAR dig, älskade Viktor! Nu brinner det iallafall två ljus hos dig inatt... Ett för dig, och ett för alla andra små pojkar och flickor som fick lämna sina nära och kära alldeles för tidigt.*ALL MIN KÄRLEK TILL DIG, ÄLSKADE VIKTOR!*