Åker bara längre och längre ner i det svarta hålet. Vill inte!!!

Jag kämpar, kämpar och kämpar... men förgäves.

Jag orkar inte glädjas åt sånt jag annars skulle bli jättelycklig för och det gör mig jätteledsen, frustrerad... Framför allt skapar det ett djupt dåligt samvete som jag känner att jag knappt orkar hantera.

Det känns som om marken under mig vibrerar. Likt en vulkan som är på väg att brista vilken sekund som helst.

Jag orkar inte med fler motgångar. Orkar inte.

Jag vill inte mer. Jag har fått NOG!!!

Vad i helvete ska vi "straffas" så hårt för!??!!

Nu är det inbördeskrig på G i Bolivia, just runt Santa Cruz där vi väntar barn ifrån. Det är väldigt oroligt och som det verkar så avråder USA och Frankrike sitt folk att åka till Bolivia.

Jag känner mig så tom. Så ledsen. Så innerligt trött.

Mer och mer funderar jag på hur det kommer rulla på med Bolivia framöver. Hur lång väntan det kommer bli egentligen... Det vore så mycket enklare att hantera denna väntan och frustration OM man VISSTE att det är 1, 2 eller 3 år. Oavsett längd, så köper jag det.. om jag VISSTE!

Denna emotionella berg-och-dalbana är inte vad jag behöver. Det är inte vad VI behöver. Jag är så trött att jag inte längre orkar tänka. Klarar knappt av att jobba. Ännu mindre att ta mig ur sängen på morgonen. Varje dag när klockan ringer tänker jag: "En ny dag med denna helvetesväntan". Typ....

När mitt "må-dåligt"-läge börjar gå ut över inte bara mig själv och maken, utan dessutom mina närstående, vänner m fl.. ja, då vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det längre. Många tankar dyker upp i huvudet, så som t ex byte av land. Vi är dock bara medlemmar i BFA och kan alltså bara välja bland de länder vi uppfyller kraven. Vilka länder det är har jag inte någon koll på, men jag känner att inget av de länderna som jag TROR vi stämmer in på kraven känns rätt...

När vi i augusti skickade ner våra handlingar till Boliva, så skickade vi inte bara iväg en bunt med papper. Vi skickade också iväg en stor del av våra hjärtan. Att byta land är alltså inte "bara". Dels kostar det massor av pengar som vi lagt ut redan och som vi inte kommer få tillbaka (ca 30-40.000:-) och dels måste vi kanske höja medgivandeåldern på barnet och då kontakta Familjerätten igen. Papperssamlandet som tog nästan 4 månader och enormt mycket energi, måste göras om. Allt måste översättas igen= mer pengar.

Pengar, pengar, pengar.

Ork, ork, ork.

Hjärta, hjärta, hjärta.

Smärta, smärta, smärta.

Fan vad det gör ONT!

Och FAN vad jag hatar att vara ensam när jag mår så här...

Julbord med jobbet ikväll. Tänkte först skita i det. Jag kände mig helt TOM och likgiltig. Men jag gick. Åt.

Och åkte hem.

1,5 h stod jag ut... höll masken...

Nu sitter jag här hemma.

Skriver. Gråter. Skriver.

Alla tankar i ett enda stort virrvarr...

Vill ringa någon, men vem? Vem orkar lyssna?

Vad vill jag säga? Vad tänker jag? Hur känner jag?

Så jävla vilsen.

Så jävla tom.

Så jävla ledsen....