För varje dag som närmar sig det nya året så känns det lite, lite lättare att andas. Det gör inte lika ont längre och jag känner hur den becksvarta dimman framför ögonen sakta, sakta börjar skingra sig igen.

December 2007 har för mig varit riktigt, riktigt jobbig och svart. Jag som annars älskar december och jul har varit riktigt frustrerad, arg, ledsen, uppgiven, tom, sorgsen... Har inte orkat sett framåt. Inte vågat.

Det gör jag inte riktigt nu heller, men det känns på något vis ändå lättare att hantera vardagen igen. Kanske lätt att säga nu när man är ledig och får tiden att bara vara...

När man mår så pass dåligt som jag gjort och gör, så är det, hur konstigt det än må låta, så himla SVÅRT att tillåta sig att må bra. Även om man bara mår bra EN dag.. eller en halv. Man får dåligt samvete på något konstigt vis och undrar om man verkligen känner rätt? Känner efter och funderar lite till, och det i sin tur kan leda till att man själv leder sig ner i gyttjan och deppet igen.

Så det är EN sak jag måste jobba med. Att TILLÅTA mig själv att må bra. Att skratta och faktiskt våga njuta av stunden. Oavsett om det är flera dagar eller en liten stund, ett ögonblick. UTAN att få dåligt samvete och undra vad som är "fel" nu då? Försöka att inte tänka så mycket alls på hur jag mår, utan leva här och NU. Det är förbannat svårt, och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Men jag tror att i slutändan är det det som är bäst, och ett måste för att man ska orka.

Jag har funderat och vänt ut och in på mig själv de senaste dagarna ang. att söka hjälp. Kurator/psykolog/kyrkan... vad som kan vara "bäst" för mig. Jag har beslutat mig för en sak och det är att till att börja med ringa VC direkt på onsdag för att höra om det verkligen ska vara så att det är OK för en läkare att skriva ut antidepressiv medicin via telefonen utan att ens ha träffat mig? Utan att ens höra efter hur jag mår? Det känns för mig inte alls bra och jag vill TRÄFFA en läkare och sedan få en remiss dit han/hon anser att jag ska. Vet att den VC jag är knuten till fått en ny kurator, så det är inte samma kurator som jag träffade för X antal år sedan, vilket jag kan tycka är bra. Det är dessutom en manlig kurator och det är helt nytt för mig. Men jag lägger inget mer eller mindre värde i det med kön, för mig spelar det ingen roll. Vi får se helt enkelt. Är han inte bra, så letar jag mig någon annanstans.

Kyrkan har jag också fått tips om och det är jag absolut inte heller främmande för. Har letat fram ett Diakoniforum med telefonnummer som man kan ringa, men det är så himla svårt att lyfta luren... VAD ska jag säga?! Det är ju inte så att jag sitter och gråter hela tiden och är förtvivlad... Jag är mest tyst.. och lite vresig... trött... matt.

Psykolog ja... jag vet inte vad det är, men något skrämmer mig. Jag är rädd att det ska ligga mig/oss till last när vi någongång i framtiden EV. vill ansöka om ett syskon. Att det då finns på "pränt" liksom... Det skapar bara mer ångest hos mig....

TACK snälla ni alla som kommit med råd här på bloggen. Jag tar dem till mig och kollar upp, det lovar jag.