För varje dag som närmar sig det nya året så känns det lite, lite lättare att andas. Det gör inte lika ont längre och jag känner hur den becksvarta dimman framför ögonen sakta, sakta börjar skingra sig igen.

December 2007 har för mig varit riktigt, riktigt jobbig och svart. Jag som annars älskar december och jul har varit riktigt frustrerad, arg, ledsen, uppgiven, tom, sorgsen... Har inte orkat sett framåt. Inte vågat.

Det gör jag inte riktigt nu heller, men det känns på något vis ändå lättare att hantera vardagen igen. Kanske lätt att säga nu när man är ledig och får tiden att bara vara...

När man mår så pass dåligt som jag gjort och gör, så är det, hur konstigt det än må låta, så himla SVÅRT att tillåta sig att må bra. Även om man bara mår bra EN dag.. eller en halv. Man får dåligt samvete på något konstigt vis och undrar om man verkligen känner rätt? Känner efter och funderar lite till, och det i sin tur kan leda till att man själv leder sig ner i gyttjan och deppet igen.

Så det är EN sak jag måste jobba med. Att TILLÅTA mig själv att må bra. Att skratta och faktiskt våga njuta av stunden. Oavsett om det är flera dagar eller en liten stund, ett ögonblick. UTAN att få dåligt samvete och undra vad som är "fel" nu då? Försöka att inte tänka så mycket alls på hur jag mår, utan leva här och NU. Det är förbannat svårt, och det vet jag att jag inte är ensam om att tycka. Men jag tror att i slutändan är det det som är bäst, och ett måste för att man ska orka.

Jag har funderat och vänt ut och in på mig själv de senaste dagarna ang. att söka hjälp. Kurator/psykolog/kyrkan... vad som kan vara "bäst" för mig. Jag har beslutat mig för en sak och det är att till att börja med ringa VC direkt på onsdag för att höra om det verkligen ska vara så att det är OK för en läkare att skriva ut antidepressiv medicin via telefonen utan att ens ha träffat mig? Utan att ens höra efter hur jag mår? Det känns för mig inte alls bra och jag vill TRÄFFA en läkare och sedan få en remiss dit han/hon anser att jag ska. Vet att den VC jag är knuten till fått en ny kurator, så det är inte samma kurator som jag träffade för X antal år sedan, vilket jag kan tycka är bra. Det är dessutom en manlig kurator och det är helt nytt för mig. Men jag lägger inget mer eller mindre värde i det med kön, för mig spelar det ingen roll. Vi får se helt enkelt. Är han inte bra, så letar jag mig någon annanstans.

Kyrkan har jag också fått tips om och det är jag absolut inte heller främmande för. Har letat fram ett Diakoniforum med telefonnummer som man kan ringa, men det är så himla svårt att lyfta luren... VAD ska jag säga?! Det är ju inte så att jag sitter och gråter hela tiden och är förtvivlad... Jag är mest tyst.. och lite vresig... trött... matt.

Psykolog ja... jag vet inte vad det är, men något skrämmer mig. Jag är rädd att det ska ligga mig/oss till last när vi någongång i framtiden EV. vill ansöka om ett syskon. Att det då finns på "pränt" liksom... Det skapar bara mer ångest hos mig....

TACK snälla ni alla som kommit med råd här på bloggen. Jag tar dem till mig och kollar upp, det lovar jag.

 

Mickis

30 december 2007 12:23

Känner otroligt med dig/er och hoppas så att 2008 kommer att bli början på år med lycka och glädje för er.
Många varma kramar och önskar er god fortsättning och ett gott nytt 2008.
Kram Mickis

 

Ina

30 december 2007 12:59

Jag har ingen aning om det spelar roll för er att ha varit i kontakt med psykolog - verkar ju konstigt i så fall, att må dåligt i perioder är ju inget konstigt. MEN jag förstår också att du känner så, och då kom jag på att kyrkans hjälp inte skriver journaler - kan kanske vara nåt att tänka på. Maken och jag gick där när vi kört fast i hur makens pappa och bror kränkte oss efter vårt kämpiga år med kris & separation. Man behöver inte vara "kyrklig" och kvinnan vi träffade var UNDERBAR!

Vart du än väljer att gå, hos vem, så kom ihåg att INGEN ångrar sig efteråt. Det är skitsvårt att lyfta luren, jag vet av egen erfarenhet. Men be maken hjälpa dig!! Be honom fixa en tid och en plats och infinn dig där. Gå tillsammans?! Något ni funderat på? Ni är ju i detta tillsammans!
KRAM

http://inatankar.blogspot.com

 

Sarah

30 december 2007 13:28

Ja du min kära vän.. jag vet, om någon, hur svårt det är att tillåta sig att vara glad, eller att må bra. Jag får också dåligt samvete av någon konstig anledning... Men du ÄR bra!!! Glöm aldrig det.
kram!

http://www.wallskog.blogg.se

 

Malin

30 december 2007 17:53

Vore jag i dina skor med din bakgrund så skulle jag vända mig till barnmorskan på VC istället för till läkaren. Kanske för att jag är barnmorska själv, men också för att jag själv fått så fin hjälp där.
Visst, läkaren kan skriva ut antidepressiva, det kan inte barnmorskan. Men det kanske inte är det du behöver som sagt.
Att du gått hos en psykolog ska inte ha någon som helst betydelse för ev syskon. De journalför inte på det sättet. Är du orolig för det så påtala det vid första besöket.
Men som Ina sa så har ju alla rätt att må dåligt någon gång i livet och med tanke på anledningen till att du mår dåligt så är det ju fullt legalt.
Så jag vill i alla fall slå ett slag för psykologerna kopplade till mvc. De kan liksom den problematik du/ni står mitt upp i. De kan föräldraskapets problematik. Det känns mest logiskt med den inriktningen på psykolog.
Nu vet jag inte vilken mvc du gått på och vilken kontakt/förtroende du haft med/för barnmorskan där.

http://malin.bubblar.nu

 

cerlise

30 december 2007 21:33

Ville bara lämna ett litet avtryck och säga att jag tänker på er...

Mååånga varma kramar,
Anna

http://www.cerlises.blogg.se

 

Nineve

30 december 2007 22:52

Då jag är kyrklig och träffat många diakoner så vill jag meddela att tja du behöver inte ha några problem alls för att ringa dom...dom kommer inte ställa någon diagos och påstå att du mår för bra:) Så tveka inte att vända dig till kyrkan, hjärtligt välkommen.

http://nineves.blogspot.com

 

Antigone

30 december 2007 22:53

HAr fgöljt dig ett par ggr slumpmässigt här på bloggen, ramlade in ikväll.
Sänder dig all min värme och hopp om att dt nya året ska föra med sig en alldeles speciell liten själ till dig/er......*hjärta*

http://www.antigone.bloggagratis.se§

 

A

31 december 2007 11:30

Tyvärr tror jag att läkaren får skriva ut medicin utan att träffa dig. Däremot så kan man ju ifrågasätta hur proffessionellt det är av läkaren!

Om du vill träffa en läkare, så säg att du är "ovanligt trött" istället och be läkaren ta lite prover. Det kan ju faktiskt vara så att du är extra ledsen för att kroppen behöver vitaminer, järn eller liknande. Bantning tär.

Hur som helst, i skaran av "tyckare": Tillåt dig själv att läka på riktigt, och ta inte dämpande medicin. Är du ledsen, behöver du förmodligen vara det! Hitta någon klok person att prata med, och drick te, gråt, och prata. Underskatta inte heller prommenader, ensam, med maken eller med någon vän. Man tänker mycket bättre när man prommenerar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...