..när jag sitter och slösurfar hemma så halkar jag in på sidor som handlar om adoption. Tro mig, jag har INTE läst på mycket alls! Ikväll har jag hittat lite resedagböcker från par som i sin tur hämtat barn i Bolivia och jag kan bara inte ta in att vi också ska få göra det!? (Om allt går bra vill säga.. *peppar peppar*)När jag vågar släppa in den känslan i kroppen, vågar hoppas, vågar tro... då blir det en sån svindlande känsla i min kropp att jag nästan mår illa. Låter kanske dumt, men det är "too much"... kommer jag/vi fixa detta underbara - detta stora som är på väg att ske?! Jag mår illa - inte av negativa känslor.. utan av lycka. En väldigt märklig känsla, men helt underbar!Det kommer bli mycket att fixa och dona med framöver och jag hade idag (och kommer även ha imorgon) svårt att koncentrera mig på Flash-kursen jag går på jobbet. Känns som om min hjärna är gjord av teflon och att ingenting fastnar. Jag är bara i Bolivia och hämtar barn.... Dagdrömmer massor och varken lyssnar eller ser emellanåt (läs ofta)... Känner mig dum, för jag känner mig inte intresserad av att lära mig detta. Dum för att jag blir frustrerad när jag inte förstår vad kursledaren pratar om och när jag inte hänger med. Känns som om jag borde strunta i kursen, men det kan jag inte heller göra för hur skulle det se ut inför alla på jobbet?Nåväl, ny kursdag imorgon och jag får försöka göra mitt bästa då... sen är det uppehåll på 1,5 vecka, sen har jag kurs igen SAMMA dag som vår Hemutredning börjar!? KAOS!Min frisör ringde ikväll iallafall och hade fått en återbudstid så jag fick klippning nästa torsdag! Perfekt! Man vill ju göra gott intryck på första träffen med hemutredarna den 4:e... ;-) Dock blir det bara klippning nu och ingen färg/slingor. Jag ska iallafall tona håret igen (chokladbrunt) för att få bort lite utväxt + vissa envisa gråa strån(!) som envisas med att dyka upp lite här och där... *suckelisuck* Jag är faktiskt bara 31... *muttrar*Nu är det dags för lite sömn... och tankar i natten.... drömmar om ett land och en Liten som finns långt, långt borta....*13 dagar kvar....*

 

Magda

22 november 2006 10:07

Klart att du dagdrömmer o längtar. Det är ju för dig som vilken annnan som helst som är gravid. Jag hoppas verkligen att tiden går fort så att det du drömmer om blir verklighet.

Kram

http://magda.bloggagratis.se

 

Elin

22 november 2006 10:50

Det är helt naturligt att må illa när man väntar barn! I alla sorters graviditeter... *fniss* Kram!

http://sedlacek.se

 

Linda B

22 november 2006 11:04

Jag är så glad för er skull! Ett stort grattis till att det börjar hända saker nu! =) FÖRSTÅR att du har svårt att koncentrera dig, vem skulle inte ha det.
Många kramar till dig o J!

 

solna-madde

22 november 2006 13:30

Det är som att läsa om mitt liv för 2,5 år sedan. Teflonhjärnan hade jag också och jag fullkomligt vältrade mig i dagdrömmeri (ska nog vara glad över att jag fick behålla jobbet). Min fantasti sträckte sig dock bara över själva barnbeskedet, resten vågade jag inte ta in.
Sedan blev det verkligen inte som jag tänkt det! Det var min man som fick berätta att vi fått en dotter (och inte jag som ringde honom enligt min plan...)! Och inte blev det på jobbet där jag också tänkt mig att det skulle ske heller.
Det blev bra ändå!

Däremot så fick vi ett väldigt gott råd en gång av en adoptivmamma och kursledare. Det ger jag gärna vidare till dig och J. Försök att inte göra er en fantasti om hur själva barnöverlämnadet går till. För det blir garanterat inte så. Risken är överhängande att det blir kaotiskt, skräckfyllt (åtminstone för barnet) och inte alls så där rosa fluffigt som man fantiserat om.
Första gången jag såg Leia hade jag precis fått panik över att jag inte fått av mig skorna! Inte direkt stabil och i form ;-) och sedan dagen efter när vi fick henne på riktigt lämnades hon i min famn ute på en trottoar i morgontrafiken!
Det var varken rosa eller fluffigt men alldeles alldeles underbart! Men jag är glad att jag inte fantiserat om just det så mycket för som det blev hade jag GARANTERAT inte tänkt det!

Guuuud vad spännande det är att följa er! Bara 12 dagar kvar!

stor kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...