Denna jul går i det närmaste till historien. Iallafall för mig personligen. Som ni kanske märkt har jag inte skrivit på ett par dagar... Här kommer kanske en liten förklaring till det...Dagen innan julafton hade vi ju fest här hemma, födelsedagsfest för maken, som ju fyller år på självaste julafton. Den festen blev väldigt trevlig och lyckad på alla sätt och vis och maken blev jätteglad över sina presenter (bl a hade jag fått med mig hans bror + mor + min far och skramlat ihop pengar till en jättesnygg jacka från Barbour!), av mig fick han också en weekend i Göteborg i mars då vi ska åka tåg t/r, bo på hotell och sen gå på konsert med Sophie Zelmani. En väldigt uppskattad present då jag ju vet att maken är väldans förtjust i henne. Jag hade gjort en hälsning på ett A4 papper på ena sidan och ett fotocollage med Sophie Zelmani på andra sidan och sen gjort ett pussel av det som maken fick lägga på kvällen den 23:e när vi alla var lagom snurriga i bollen... först gissade han på Lisa Nilsson, men hon ska ju ha bebis i februari sa jag och då förstod han att han gissat galet. Minen på honom när han förstod att det var Sophie Z skulle man haft på bild...Nåväl, festen slutade vid 23.15..alltså rätt tidigt. Trots det vaknade jag bakis - på självaste julafton! *suckar* Klantigt är bara förnamnet... Vi åkte dock hem till min mormor och morfar och önskade god jul och fikade tillsammans, därefter åkte vi förbi vår älskade Viktor och tände ljus på hans viloplats på kyrkogården. När vi kom hem igen så sov jag ett par timmar så jag missade årets Kalle Anka. Vaknade vid 16.00 och mådde tack och lov bra och duschade och gjorde mig iordning för att gå över till Jonas pappa. Vi hade bestämt att vi skulle skippa allt vad julmat heter i år, därför hade de fixat hummer, havskräftor och färska räkor som vi åt och njöt av. Jättegott och väldigt välkommet för egen del då jag hade klarat av 3 julbord via jobbet allaredan... Jag började dricka lite vatten först, men gick sedan över till vitt vin. Sen blev det ett par små snapsar också, men inte mer än så. Vid 22-tiden kände jag hur den migränliknande huvudvärken började komma så jag ursäktade mig och la mig i soffan. Det gick någon timme sen kände jag att detta inte kommer gå så jag ville bara gå hem. Vilket inte går så lätt när man är hemma hos Jonas far! Han bor nämligen på en Ö.... Det tog en liten stund (en halv evighet om du frågar mig..) innan Jonas kom med och skjutsade mig i ekan över vattnet. Vi körde vilse i mörkret och jag skrek till när en bäver slog med sin svans brevid i vattnet alldeles intill... Till slut kom vi rätt och Jonas släppte av mig och åkte sen tillbaka. Jag hann bara in så kräktes jag pga migränanfallet. Tog sen en tablett och gick och lade mig och sov.Där kan man ju önska att eländesjulen tog slut. Men inte då. När jag vaknade på juldagsmorgonen så var tack och lov huvudvärken borta. Istället kände jag en dov värk på höger sida om naveln. Jag försökte somna om, men kunde inte då värken tilltog i styrka och jag började bli lite orolig. Gick upp och ringde min bästa vän sen barndomen som tack o lov är sjuksköterska och hon gissade på gallsten när hon hörde min förklaring. När vi lade på så fick jag så ont att jag fick lov att kräkas. Smärtan blev till slut fruktansvärd och jag låg och kved i sängen medans jag väntade den långa kön till Hälso- och sjukvårdsupplysningen. När jag väl kom fram så förklarade jag och sköterskan bad mig komma in omedelbums. Hon frågade även om någon kunde skjutsa mig men jag sa nej (maken var inte i körskick..). Jag tänkte inte heller på att jag kunde anlitat sjuktaxi utan jag satte mig själv bakom ratten och körde iväg. 2 gånger fick jag stanna bilen på väg in till lasarettet och kräkas igen... När jag kom fram så gick jag dubbelvikt och såg säkert ut som ett spöke för jag fick prio 2 (näst efter ambulanspatienter) så jag slapp sitta i väntrummet. Tack och lov.Feber, blodtryck och blodprov försöktes tas, men icke. Bara febern gick att ta och den visade 37,4. Ingen feber alltså. Jag fick istället komma in i rätt korridor och en egen brits och efter en stund kom en ny sköterska och tog blodtryck och ny temp på mig. Nu hade tempen stigit till 38,1. Blodtrycket var ca 130/80. Resten minns jag inte... En ung och väldigt tunn liten tjej kom sedan in i rummet och presenterade sig. Det visade sig vara läkaren, en AT-läkare. De måste jag säga är de bästa läkarna! Hon frågade en massa och lyssnade sedan på hjärta och lungor och efter det kände hon i rumpan... *rys* Hon skämtade till och visade upp sina små händer och sa: "Om det är någon tröst så har jag iallafall väldigt små och smala fingrar". Undersökningen gick bra och ytterligare en sjuksköterska kom sen in och tog blodprover på mig. Så fort jag var själv i rummet, vilket var mesta tiden, så fick jag riktiga kramper och jag kräktes en behållare full... av bara ren galla.. .fy bubblan... Men så till slut - äntligen.. fick jag en spruta innehållande Voltaren i rumpan och den skulle verka inom 20 minuter sa hon, och om mina kramper i magen släpper då så talar allt för att detta är ett gallstensanfall. Minutrarna segade sig fram efter sprutan och jag hann kräkas ytterligare ett par gånger... men så, efter ca en halvtimme så känner jag äntligen att smärtan sakta börjar domna av. Jag blir körd ut i korridoren för det är mycket folk i behov av akut vård denna juldag. Jag bryr mig inte utan somnar utmattad. Blir vid 15.30-tiden väckt och inrullad igen till ett rum. Nu vill de ha urinprov. Det blir inga problem eftersom jag inte kissat på hela dagen. Svaren på blodproverna visar hög sänka men inte "akuthög". Urinprovet får jag inte höra något om... Läkaren kommer in ytterligare en gång och skickar med mig ett recept på Voltaren supp, som jag ska föra upp i ändtarmen om jag skulle få fler gallstensanfall framöver och hjälper inte det får jag naturligtvis höra av mig igen. Hon ska även skriva en remiss till röntgen av mina gallgångar och trodde jag skulle få en kallelse i januari någongång.. Hon var även lite orolig för mitt låga hb (blodvärde) vilket var 105. En fertil kvinna i min ålder ska ha minst 120, men inte under 117. Hon vill att jag gör en allmän hälsoundersökning hos min husläkare och jag berättade hur svårt det var att få en sån gjord eftersom jag nyss kontaktat dem och ville ha just en sån gjord inför kommande adoption, då sa hon att hon ska skriva ett brev till dem och be dem kalla mig till en sån. Får se om det hjälper?Jag ska iallafall trippa iväg till Apoteket imorgon och fixa "Mitt Val Kvinna" tabletter och börja knapra. Vill ju få upp hb-värdet till vår undersökning i januari i Stockholm inför adoptionen! Usch, jag är nervös att något är knas med mig... Det får bara inte vara så - inte nu!!!