Jag tänker, tänker, tänker... HELA tiden snurrar mina tankar i huvudet. På varför jag mår som jag gör. Varför jag tänker som jag tänker. Varför jag gör som jag gör mot mig själv.Jag tror jag kommit fram till ett litet svar.På sista tiden har det varit mycket tråkiga, arga, frustrerade, oroliga, trötta inlägg på min blogg. Men det är ju det en blogg är till för. Jag har min blogg för mig själv, enbart. Sen är det ju jättetrevligt att kända och okända väljer att följa med mig/oss på vår resa mot syskon. ;-)Resan ja... Det är just det jag kommit fram till.Att den redan varit alltför lång. Allt för kurvig, backig, svängig och ibland omvälvande. Under de sista 5 åren i mitt liv har jag levt med motgång efter motgång och kämpat i otroligt stark motvind i det mesta. Tack vare min underbara make och underbara vänner så har jag fixat det. Jag får många gånger höra hur "stark" jag är. Men tro mig, jag är allt annat än stark. Jag bryter ihop, hela tiden... men kommer igen - förr eller senare. Jag är en känslomänniska och har alltid varit och jag tror i grund och botten att det är bra. Jag kan inte bara köra på utan att tänka. Jag har ingen ON/OFF-knapp någonstans. Tyvärr. Ibland önskar jag att det fanns en sådan.Just ja. Analysen var det.Jo.. i och med alla motgångar så har jag numera väldigt svårt att våga tro och hoppas på att det faktiskt ska gå vägen denna gång. Att JAG kommer få uppleva den fantastiskt mäktiga och obeskrivliga känslan att få bli MAMMA igen. Jag vågar inte hoppas. Lyfter jag på locket ibland och låter hoppet pysa så mår jag nästan illa av lycka. Jag fixar inte det. Inte än. Men den dagen vi har ett OK läkarintyg. Ett medgivande i vår hand. När resan mot Viktors syskon börjar på RIKTIGT... då.....lovar jag att jag ska njuta, drömma och allt det jag inte vågat göra på 5 år!

Just nu känns det som om jag lever i ett slags vakuum. Som om jag håller andan. Som om mitt liv hänger på en skör, skör tråd. Försöker intala mig själv att inte hänga upp mig så mycket på läkarundersökningen i januari, men jag fixar inte att INTE göra det. Jag är livrädd inför den. Livrädd att något ska vara generalknas med någon av oss så att det blir stopp. Att vi aldrig mer kommer få chansen att bli föräldrar. Jag har dessutom ångest. Ångest för att jag väger för mycket. Just nu ligger jag över 33 i BMI och mår jättedåligt i mig själv för det, för att jag låtit det gå så långt. Alltför långt. Men nu, bara 2 veckor innan undersökningen så är det bara att "gilla läget" och hoppas att det går igenom. Så känns det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det om vi inte går igenom läkarundersökningen. Om det blir stopp där. Om .... Så många tankar.Så dålig sömn. Så rädd.