solna-madde

18 oktober 2006 10:20

Men det är ju inte så konstigt att du känner som du gör. Ibland blir det för mycket och då måste man få koka över. Jag vet själv hur jag var innan L kom, hatade alla gravida, tvingade mig själv gratulera kommande bebisar osv. Dock funkade det att träffa bebisar om det skedde i lugna miljöer och lite på mina villkor.
Men vet du Grodan, alla de här avundsjuka, missunsamma och bittra känslorna går faktiskt över. Så vila i det faktum att snart (ja ja, allt är relativt ;-)) så kommer du också kunna glädjas åt bebisbesked.

Sedan finns det alltid en del av vår erfarenhet som stannar kvar, men glädjen återkommer... jag lovar!

Cathy

18 oktober 2006 10:33

Det är jobbigt och jag förstår hur du menar, har eg inget bra svar....kan bara ge dig en kram
Det ÄR helt enkelt skitjobbigt och man måste få bli ledsen, missunsam och grinig-för livet är sååå himla orättvist.
Och man orkar ju bara till en viss del, när väntan blir för lång så orkar man till slut inte glädjas på samma sätt.
Nu måste det snart bli eran tur, hoppas så att det tar fart nu.
Varm kram

Lotta

18 oktober 2006 12:31

Har inget bra alls att säga men jag ville iaf ge dig en stor kram! Jag kan förstå att det måste kännas jobbigt för dig!

Kram Lotta

Elin

18 oktober 2006 15:34

Kraaaaam!

Åsapåsa

18 oktober 2006 16:15

Vill bara ge dig en STOOOR bamsekram!
Tänk vilket lyckligt barn som snart ska få er till föräldrar!
Kram Åsa

Erica

18 oktober 2006 18:01

Hej Grodis! Jag förstår hur du känner. Jag har blivit asocial och bitter med ett hål i hjärtat och det kan jag inte hjälpa. Inte du heller. Man får det liv man får men vissa saker kan man bara inte acceptera. Så är det och så måste det få vara. Jag har tackat nej till middagar och kalas och det är inget jag skäms över. Så är det att vara i kris och det är det som ofrivillig barnlöshet handlar om. De som kommit över på andra sidan säger att de aldrig glömmer men att glädjen återkommer. Det är bara att överleva tills dess. Stor kram från mig.

Fuksen

19 oktober 2006 07:43

Förstår dig precis. Och jag tror (helt hobbypsykologiskt) att det är nyttigt att släppa fram de känslorna också. Du ÄR avundsjuk och ledsen, det är inget påhitt. Man måste leva alla sina känslor, annars kan man inte vara en hel människa.
Det går upp och ner, så är det bara. En dag kommer du att vara mamma. En del av hålet i hjärtat kommer nog alltid finnas kvar, men glädjen kommer. Promise! KRAM!