Denna jul går i det närmaste till historien. Iallafall för mig personligen. Som ni kanske märkt har jag inte skrivit på ett par dagar... Här kommer kanske en liten förklaring till det...Dagen innan julafton hade vi ju fest här hemma, födelsedagsfest för maken, som ju fyller år på självaste julafton. Den festen blev väldigt trevlig och lyckad på alla sätt och vis och maken blev jätteglad över sina presenter (bl a hade jag fått med mig hans bror + mor + min far och skramlat ihop pengar till en jättesnygg jacka från Barbour!), av mig fick han också en weekend i Göteborg i mars då vi ska åka tåg t/r, bo på hotell och sen gå på konsert med Sophie Zelmani. En väldigt uppskattad present då jag ju vet att maken är väldans förtjust i henne. Jag hade gjort en hälsning på ett A4 papper på ena sidan och ett fotocollage med Sophie Zelmani på andra sidan och sen gjort ett pussel av det som maken fick lägga på kvällen den 23:e när vi alla var lagom snurriga i bollen... först gissade han på Lisa Nilsson, men hon ska ju ha bebis i februari sa jag och då förstod han att han gissat galet. Minen på honom när han förstod att det var Sophie Z skulle man haft på bild...Nåväl, festen slutade vid 23.15..alltså rätt tidigt. Trots det vaknade jag bakis - på självaste julafton! *suckar* Klantigt är bara förnamnet... Vi åkte dock hem till min mormor och morfar och önskade god jul och fikade tillsammans, därefter åkte vi förbi vår älskade Viktor och tände ljus på hans viloplats på kyrkogården. När vi kom hem igen så sov jag ett par timmar så jag missade årets Kalle Anka. Vaknade vid 16.00 och mådde tack och lov bra och duschade och gjorde mig iordning för att gå över till Jonas pappa. Vi hade bestämt att vi skulle skippa allt vad julmat heter i år, därför hade de fixat hummer, havskräftor och färska räkor som vi åt och njöt av. Jättegott och väldigt välkommet för egen del då jag hade klarat av 3 julbord via jobbet allaredan... Jag började dricka lite vatten först, men gick sedan över till vitt vin. Sen blev det ett par små snapsar också, men inte mer än så. Vid 22-tiden kände jag hur den migränliknande huvudvärken började komma så jag ursäktade mig och la mig i soffan. Det gick någon timme sen kände jag att detta inte kommer gå så jag ville bara gå hem. Vilket inte går så lätt när man är hemma hos Jonas far! Han bor nämligen på en Ö.... Det tog en liten stund (en halv evighet om du frågar mig..) innan Jonas kom med och skjutsade mig i ekan över vattnet. Vi körde vilse i mörkret och jag skrek till när en bäver slog med sin svans brevid i vattnet alldeles intill... Till slut kom vi rätt och Jonas släppte av mig och åkte sen tillbaka. Jag hann bara in så kräktes jag pga migränanfallet. Tog sen en tablett och gick och lade mig och sov.Där kan man ju önska att eländesjulen tog slut. Men inte då. När jag vaknade på juldagsmorgonen så var tack och lov huvudvärken borta. Istället kände jag en dov värk på höger sida om naveln. Jag försökte somna om, men kunde inte då värken tilltog i styrka och jag började bli lite orolig. Gick upp och ringde min bästa vän sen barndomen som tack o lov är sjuksköterska och hon gissade på gallsten när hon hörde min förklaring. När vi lade på så fick jag så ont att jag fick lov att kräkas. Smärtan blev till slut fruktansvärd och jag låg och kved i sängen medans jag väntade den långa kön till Hälso- och sjukvårdsupplysningen. När jag väl kom fram så förklarade jag och sköterskan bad mig komma in omedelbums. Hon frågade även om någon kunde skjutsa mig men jag sa nej (maken var inte i körskick..). Jag tänkte inte heller på att jag kunde anlitat sjuktaxi utan jag satte mig själv bakom ratten och körde iväg. 2 gånger fick jag stanna bilen på väg in till lasarettet och kräkas igen... När jag kom fram så gick jag dubbelvikt och såg säkert ut som ett spöke för jag fick prio 2 (näst efter ambulanspatienter) så jag slapp sitta i väntrummet. Tack och lov.Feber, blodtryck och blodprov försöktes tas, men icke. Bara febern gick att ta och den visade 37,4. Ingen feber alltså. Jag fick istället komma in i rätt korridor och en egen brits och efter en stund kom en ny sköterska och tog blodtryck och ny temp på mig. Nu hade tempen stigit till 38,1. Blodtrycket var ca 130/80. Resten minns jag inte... En ung och väldigt tunn liten tjej kom sedan in i rummet och presenterade sig. Det visade sig vara läkaren, en AT-läkare. De måste jag säga är de bästa läkarna! Hon frågade en massa och lyssnade sedan på hjärta och lungor och efter det kände hon i rumpan... *rys* Hon skämtade till och visade upp sina små händer och sa: "Om det är någon tröst så har jag iallafall väldigt små och smala fingrar". Undersökningen gick bra och ytterligare en sjuksköterska kom sen in och tog blodprover på mig. Så fort jag var själv i rummet, vilket var mesta tiden, så fick jag riktiga kramper och jag kräktes en behållare full... av bara ren galla.. .fy bubblan... Men så till slut - äntligen.. fick jag en spruta innehållande Voltaren i rumpan och den skulle verka inom 20 minuter sa hon, och om mina kramper i magen släpper då så talar allt för att detta är ett gallstensanfall. Minutrarna segade sig fram efter sprutan och jag hann kräkas ytterligare ett par gånger... men så, efter ca en halvtimme så känner jag äntligen att smärtan sakta börjar domna av. Jag blir körd ut i korridoren för det är mycket folk i behov av akut vård denna juldag. Jag bryr mig inte utan somnar utmattad. Blir vid 15.30-tiden väckt och inrullad igen till ett rum. Nu vill de ha urinprov. Det blir inga problem eftersom jag inte kissat på hela dagen. Svaren på blodproverna visar hög sänka men inte "akuthög". Urinprovet får jag inte höra något om... Läkaren kommer in ytterligare en gång och skickar med mig ett recept på Voltaren supp, som jag ska föra upp i ändtarmen om jag skulle få fler gallstensanfall framöver och hjälper inte det får jag naturligtvis höra av mig igen. Hon ska även skriva en remiss till röntgen av mina gallgångar och trodde jag skulle få en kallelse i januari någongång.. Hon var även lite orolig för mitt låga hb (blodvärde) vilket var 105. En fertil kvinna i min ålder ska ha minst 120, men inte under 117. Hon vill att jag gör en allmän hälsoundersökning hos min husläkare och jag berättade hur svårt det var att få en sån gjord eftersom jag nyss kontaktat dem och ville ha just en sån gjord inför kommande adoption, då sa hon att hon ska skriva ett brev till dem och be dem kalla mig till en sån. Får se om det hjälper?Jag ska iallafall trippa iväg till Apoteket imorgon och fixa "Mitt Val Kvinna" tabletter och börja knapra. Vill ju få upp hb-värdet till vår undersökning i januari i Stockholm inför adoptionen! Usch, jag är nervös att något är knas med mig... Det får bara inte vara så - inte nu!!!

Sitter här och väntar på våra middagsgäster som kommer vilken sekund som helst... Ikväll är det Jonas som bjussar på mat o dryck, men jag som lagar den.. iallafall varmrätten... Småplocket innan och desserten har han själv ordnat. Blir säkert jättegott och trevligt! Vi fuskfirar Jonas lite ikväll, eftersom han ju fyller år i morgon på självaste julafton!Läkaren ringde upp mig igår och ursäktade sig så mycket för att han inte läst igenom min journal ordentligt när jag för någon vecka sen ringde och sa att jag kände mig redo att börjar nedreglera medicinen. Då hade jag aldrig fått göra det. Enligt honom ska man äta medicinen MINST 9 månader - 1 år innan man sakta börjar sänka dosen. Jag har ätit ca 5,5 månad.... Så nu är jag uppe på 1 tablett/dag igen, och det känns jätteskönt att ha en läkare som förstod så bra. Tyvärr skulle han sluta vid årsskiftet. Typiskt. Men han skrev ut 100 tabletter x 400 så nu klarar jag mig drygt 1 år till, om jag vill/behöver.

Det var inte mer än någon vecka sen jag hurrade för att jag mår så bra. Då gick det inte mer än ett par dagar och så ringde jag familjeläkaren och sa: "Jag mår bra, jag vill börja trappa ner på min medicinering!"Jag äter inte mer än 20 mg (1 tablett) av medicinen per dag och det är inte mycket alls, men tillräckligt tydligen för att jag ska hålla näsan över vattenytan. Sen en vecka tillbaka har jag ätit 10 mg (1/2 tablett) istället och jag har fått bakslag. Mitt humör är svajjigt och det tär enormt på min ork. Jag har lätt för att bli arg, irriterad, glad, ledsen.... Jag känner mig jätteledsen och misslyckad just nu för jag vill inget hellre än att må bra och slippa allt vad mediciner heter! Det känns som ett bakslag och framför allt, ett personligt nederlag. Jag känner mig misslyckad. Jag känner mig också rädd för att detta ska sätta käppar i hjulet i vår procedur... Men jag VET också att med 20 mg/dag så mår jag ju bra! Läste på medicinens innehållsförteckning och där står det att man ska äta den minst 6 månader EFTER man nått en förbättring. Det har jag inte gjort. Jag har inte ätit den 6 månader allt som allt ens... Kanske det inte var förrän nu för ett par veckor sen den börjat göra verkan på riktigt och jag ropar "Hej, vad jag mår bra!" och sen tänker att nu kan jag sluta och så blir det så här... Blir också lite sur att läkaren inte tänker längre, men så är det när man får ha olika läkare varje gång och dessutom såna läkare som inte kan varken prata eller förstå svenska. Det är frustrerande!Nåväl, kl. 11.30 ska en läkare ringa upp mig idag och så får vi diskutera saken vidare.Önskar så att jag kunde få må bra. Särskilt nu inför jul...

Nu är jag arg. Arg så jag kokar inombords. Arg så jag nyss grinat.Vilka JÄVLA IDIOTER det finns i trafiken!!!! Visst, jag är själv kanske inte världens bästa bilkörare emellanåt, men jag försöker åtminstone att följa TRAFIKREGLERNA och det särskilt när det är STOPP-PLIKT i en fyrvägskorsning!Varje morgon åker vi samma väg till jobbet, för det finns bara en väg att åka (i början..) efter ca 5 km kommer man fram till en fyrvägskorsning där vi kommer från HÖGER och dessutom kör på HUVUDLED! Den korsande vägen har från båda håll STOPP-PLIKT = åtminstone STANNA HELT och kommer det trafik på huvudleden även SLÄPPA FRAM den!Så skedde inte i morse. Jag kom från mitt håll. Såg på håll att det står 3 bilar som ska iväg ut. Det är annars rätt lugnt med trafik. 1 bil kör ut, vilket är helt OK. 1 till kör ut, vilket är på gränsen. Men den TREDJE bilen kör OCKSÅ ut UTAN ATT STANNA och PRECIS framför mig. Jag får lov att panikbromsa och får ännu mer panik när jag upptäcker att....BROMSARNA INTE TAR!!?!?!?!??!!!!!En mötande bil kommer också vilket gör att jag inte kan parera bilen åt vänster för att köra om. Till vänster är det skog. Men vaddå höger och vänster. Det är BLIXTHALKA!! Min bil kanar likt en tvålkopp på vägen och jag ser framför mig att "Nu är det kört!"Blir så livrädd. Man är INTE kaxig i en liten Nissan Micra. Den som körde ut framför mig var en Saab 9-5 Kombi, en mörkblå. Jag satt hela vägen in och memorerade bilens reg.nr men när jag kom till jobbet var jag så skakig och grinade och det ända jag minns var de tre sista siffrorna: 911. FAN! Jag hade annars ringt bilregistret och bett om namn + telefonnummer och sen ringt upp karlsloken och skällt ut honom efter noter! :-(Till saken hör också att jag snabbt blinkade till med hellysena bakom honom när jag parerat bilen upp på vägen igen och då ställer sig IDIOTEN på bromsen?!?!?! Jag hör hur hans däck slirar och jag hoppas innerligt jävla mycket att han fick sig en tankeställare då när han själv insåg att bromsarna inte tog.MORR...!!!Funderar på att skriva en ARG insändare i tidningen... skiter i att det är jul.... :-(

Jag blir tokig! Det känns som om jag skulle behöva klona mig själv för att hinna med allt och alla. Det värsta jag vet är att ha varenda dag + helg uppbokad med något och så har det varit större delen av denna höst. Innan dess höll vi på med IVF-behandlingar som i sin tur tog all den lilla kraft och energi jag hade. Jag har inte mycket reserv och känner mig bara allmänt slut och trött just nu. Jag vill och behöver ägna den lilla kraft och tid jag har åt mig själv, oss och vår hemutredning nu, för den är ju trots allt tidsbegränsad. Tack och lov. Visst, det är jätteroligt och intressant att gå igenom hemutredningen, men samtidigt så tar den enormt mycket energi känner jag och efter våra möten så känner jag mig helt utpumpad. Hjärnan är väl helt enkelt inte van att arbeta... Jag har sedan en vecka tillbaka halverat min dos medicin som jag tagit för att hålla näsan över vattenytan sista halvåret, och kanske det var ett misstag trots allt för de känns inte alls så bra som jag hade hoppats. Jag är lättirriterad och känner mig allmänt tung och trött. :-(Kroppen har sagt ifrån, och det med råge, och jag är jättesvullen om fingrar och fötter. Vet inte om det är vätska? Ringarna sitter hårt och oskönt på mina prinskorvsfingrar och skorna känns trånga. Humöret svajar likt en en vimpel i vinden och det blir lite för mycket berg-o-dalbana för att jag ska orka... Mensen lyser dessutom med sin frånvaro och jag är idag på dag 46 och det finns inga som helst tecken på att den är på G... *suckar tungt*Får ringa läkaren imorgon och fråga om råd och hjälp hur jag ska gå vidare...

Smart Marie, smart - NOT!VARFÖR tar man på sig högklackade skorna när man VET att man ska ut och gå på stan i 5 h i sträck för att leta julklappar? Jag gjorde det nämligen.... Och gått runt på stan i ett sträck från kl. 17-22... Nu sitter jag på jobbet med ONDA fötter och väntar in maken som är på väg med tåget från Stockholm och kommer in till stationen vid 23....AJ vad fötterna värker! Inte ett steg längre tar jag i dessa högklackade skor på ett tag. Tack och lov hade jag skönare och mer bekväma gåskor på jobbet.Nu är iallafall de julklappar jag skulle köpa avklarade! SKÖNT!

Puh.Nu var möte nr 3 också förbi. Det gick jättejättebra! :-DMin hjärna var totalt blank när vi satte oss ned med utredarna i rummet och jag sa bara: "Jag har grubblat mig gråhårig över detta med Religion och Livsåskådning" och skrattade lite. Då fnissade hemutredarna till och så släppte spänningen. De började fråga mig hur jag såg på religion och jag började lite fint svamla om att "Ja, jag är ju iallafall konfirmerad." Då undrade de varför jag valt att konfirmera mig och jag svarade ärligt: "För jag hade blivit lovad en cykel då..!"Ehum....Men det var ju så. Det ÄR ju sant! *s*De skrattade och så pratade vi vidare och jag berättade hur jag tillbringat mina ungdomsår (14-18 år) i kyrkan och att jag valde att bli konfirmationsassistent året efter konfirmationen och att jag även var med i gospelkören i flera år. Jag berättade även att jag/vi ofta väljer att besöka kyrkan när vi är i en ny stad, oftast bara för att "kika in" men också för att tända ett ljus för de nära och kära som inte är med oss i livet längre. Jag har alltid funnit ro i kyrkan och kommer fortsätta besöka kyrkor även i framtiden. Jag berättade även att jag har svårt att tro att de bara blir svart och att livet tar slut när hjärtat slutat slå, utan jag vill tro på att det finns något mer efter. I en annan dimension. VAD det är vet jag dock inte, men jag hoppas och tror att det är så. Det har hjälpt mig mycket i sorgen efter Viktor...Vidare pratade vi på om barn och om vår syn på barnuppfostran. Självklart sa jag att vi kommer ha väldigt stränga regler och det blir fram med piskan och sen in i skamvrån och låsa och kasta nyckeln om barnet är dum. NOT! ;-) Dock är jag och maken överrens om att det är bra med rutiner. Dels för oss men framför allt för barnet. Rutiner skapar trygghet. Trygghet leder till att man mår bra. Sen är det bara kärlek, kärlek, kärlek.Det är jättesvårt att sitta och skriva ned exakt vad vi sa och gick igenom då vi även idag satt 1,5 timme och pratade. Men summan av kardemumman är att det gick kanon och att vi kommit väldigt långt på dessa möten som vi haft. Och... den ene utredaren sa "Vi har inga som helst betänkligheter vad gäller er så det här kommer nog att bli jättebra!" och tittade på den andre utredaren som i sin tur nickade och log.Inom mig jublade jag, men skärpte till mig och sa: "Vi tar ingenting för givet och kommer inte jubla förrän vi har medgivandet i vår hand, på papper.""Men fasen vad bra det känns!!Nu är det "vila" till 9 januari. Eller inte riktigt. Vi har flera saker vi måste klara av. Bl a måste vi åka till vårdcentralen och lämna HIV-test så det blir analyserat och klart till den 11 januari. Vi har en nätverkskarta vi måste fylla i och sen ska vi skriva ned en bakgrundshistoria om oss själva och lämna in till dem som underlag tills nästa möte. Ikväll är det Tomtenatta på stan och de allra flesta butiker har öppet till kl. 22, så jag ska springa runt och fixa de få julklappar jag ska köpa i år så det blir klart.Ha det gott allihop!

Idag kl. 10.15 är det dags för möte med våra hemutredare igen! Det blir 3:e mötet av 6 (förhoppningsvis) och alltså har vi avklarat 50% när detta är klart! Inte klokt... tiden rusar ju!Religion och Livsåskådning är ämnena för dagen och jag känner mig inte alls så laddad faktiskt. Men det går nog bra när vi väl sitter där... i det lilla rummet.. i en cirkel.. i varsin fåtölj.Återkommer med rapport sen. Nu är det tajm för frukost!