Idag åt jag lunch med P, en tjej jag lärt känna på föräldrautbildningen i våras inför hemutredningen. P och hennes make ska också adoptera och de har kommit längre än vad vi gjort i proceduren och det är jättespännande att höra henne berätta vad vi står inför, men också tungt... för man inser snabbt att allt detta kommer ta så mycket längre tid än vad jag tror, hoppas och drömmer om. Som det känns just nu är jag glad om vi får iväg papperna innan sommaren... Nåväl, jag ska försöka att inte deppa ihop av detta utan fortsätta ta ett steg och en dag i taget. Det blir bäst så, annars blir jag bara besviken och väntan blir bara ännu tyngre och tuffare att bära. Men lunchen var väldigt trevlig och P är en rolig och klok tjej som jag är jätteglad att jag lärt känna och hoppas få känna mer!Ikväll ska jag hem till Olivers mamma och kolla tjejfilm med Amanda Ooms och Micke Persbrandt. Kommer inte ihåg vad den hette, men läste snabbt på baksidan och konstaterade att det var just en tjejfilm. Hoppas jag hinner träffa och gosa lite med Oliver också... ;-)Tagit ut komptimmar imorgon så jag är LEDIG! Ska bli helt underbart skönt och jag har inte planerat in något speciellt faktiskt utan tar dagen som den kommer.

Någon som kan tyda min dröm?Jag har haft en sån där "drömnatt" inatt. Det är långt ifrån alla nätter jag minns mina drömmar, men det sägs ju att man drömmer ändå.Inatt har jag haft en jobbig natt, rent drömmässigt alltså. Jag har drömt om vargar. Och inga snälla såna heller. Det jag minns var att jag var tillsammans med mina barndomskamrater jag umgicks mycket med i grundskolan och att vi var vid någon slags lekpark där det fanns både vatten och sand. På ett ställe var man tvungen att hoppa över en flock med STORA vargar som låg och sov och det fanns inget annat sätt att komma vidare. Man kunde inte heller vända om och gå tillbaka, det var det som ställde till det i mitt fall...Mina vänner hoppade glatt och lätt över, men jag frös till is.. av skräck. Jag vågade inte! Jag skulle aldrig kunna hoppa tillräckligt långt. Jag skulle hoppa PÅ en av dessa vargar och han skulle sluka mig hel och hållen. Mina vänner som redan hade hoppat över stod och hojtade och ropade på mig och nu var där fler vänner än mina grundskolekompisar, det var vänner från idag. Jag minns att två av dem (kommer dock inte ihåg exakt vilka) sträckte fram sina armar och jag fattade deras händer. Blundade och till slut hoppade jag, samtidigt som jag skrek av rädsla. Det gjorde såklart att vargarna vaknade...Som tur är satt vargarna fast i tjocka kättingar så jag undkom med nöd och näppe, men en av dem slet sig och jag minns att jag hörde den tunga kättingen rassla och vände mig om. Det jag såg; käften med rinnande saliv och dessa elaka ögon... Jag sprang, oj vad jag sprang! Klättrade i detta torn, genom tunnlar och det var bara mörkt mörkt mörkt överallt. Hela tiden hörde jag hur vargen var bakom mig, frustandes och flåsandes och lite morrandes.. och kättingen som rasslade.Till slut kom jag fram till en sal med massor av olika rum, som små garderobsdörrar liksom. Jag stannade för en stund och tänkte att nu är det slut. Jag kommer inte vidare. Jag måste göra ett val.Snabbt bestämde jag mig för vilken dörr jag skulle välja att gömma mig bakom och hoppades att bakom den fanns ljuset. Framtiden. Friheten.Dessvärre var det fel dörr. Det var mörkt och trångt. Jag ville ändra mig och byta dörr, men det var för sent, vargen var alldeles nära... Så jag kröp in i den mörka trånga garderoben. Försökte vara tyst, medans tårarna rann och paniken infann sig i hela min kropp. Hörde hur vargen tassade runt utanför. Hans starka långa klor mot trägolvet, hans frustande läte när han luktade sig fram. Den äckliga lukten när han närmade sig mer och mer den dörr jag gömde mig bakom. Jag blundade och tänkte att nu är min sista stund kommen. Jag kommer bli uppslukad av en varg.Jag hörde hur vargen krafsade på dörren brevid min och sakta började jag lägga upp en strategi, en plan. Ett sista hopp.Till slut öppnades så även min dörr och nu stod jag öga mot öga med vargen. Dess saliv rann i mungipan och jag handlade snabbt. Istället för att skrika högt så lade jag mitt huvud på sne och sa "Hej lilla varg!" samtidigt som jag försiktigt sträckte fram min högra hand mot den. Vargen som frustade och morrade först, blev förvånad och sen lade den också huvudet på sne och tittade på mig med sina iskalla blå ögon. En ilning gick igenom min kropp och jag minns att jag erbjöd honom att ta en tugga av ovansidan av min hand och sen lämna mig ifred. Att inte döda mig - utan bara ta en liten smakbit. "Jag överlever utan ovansidan av min hand" tänkte jag och sträckte fram den. Vargen luktade på den. Jag minns den varma och fuktiga andedräkten... Jag blundade. Vargen slet försiktigt ett stycke som precis passade ovansidan av handen och jag skrek av smärta.Då tittade vargen mig djupt i ögonen, som för att säga "Förlåt!" och vände sig sen om och sprang därifrån. Sen.... vaknade jag....