Efter två dagar av en stor klump i halsen, många tårar, ångest, ja allt som finns i känslospektrat... har mitt hopp börjat komma tillbaka.Mycket tack vare goda vänner som stöttar, peppar, tröstar... men mest tack vare min älskade make. Min Jonas. Min klippa. Mitt allt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och alltid kommit ut på andra sidan, tillsammans. Det han har sagt har gjort att jag gång på gång bearbetat och rannsakat mig själv och mina tankar de senaste två dygnen och kommit fram till att det bara inte kan vara kört. Det finns hopp. Det är svårt att blogga om detta, då jag som ni vet inte vill komma in på vad det rör sig om inför hela cybervärlden. Mina närmaste vänner vet och det får räcka så. Ni andra stöttar mig enormt genom att skriva era fina kommentarer och jag kan inte tacka er nog! Ni är också en stor del i att jag orkat komma igen, ännu en gång.Jag har bestämt mig för en sak, och det är att avvakta. Vi väntar tills vi får vår hemutredning och läsa igenom och ändra/stryka om det behövs, och sen se hur det blir. Det är jobbigt att vara "unika" i sitt slag. Att detta aldrig hänt förut. (tack och lov..) Men ovissheten runt detta gör det extra jobbigt att leva med och vi har ju inget liknande "fall" att leta upp och jämföra oss med...Nåväl. Hoppet har kommit tillbaka och det känns skönt.Finns det inget hopp - DÅ är det allvarligt.Och en groda tappar ju inte hoppet i första taget...

Vaknade efter en natt med hostande och frossa med en hals som svider och känns tjock och svullen. Jag får inte bli sjuk, inte nu! Vi har ju MASSOR vi ska göra i helgen inför hembesöket på måndag = storstädning!Så typiskt. Fast jag har ätit massor av vitaminer och frukt sista veckorna så kommer det NU... *urk*Bäst att proppa i sig ännu mer c-vitaminer och hålla sig varm...*ynklig*

Ville bara skriva lite kort. Jag håller ihop, fortfarande. Jag och maken har pratat mycket med varandra ikväll. Kramats. Gråtit. Svordomar. Hopplöshet. Men också hopp.Det är INTE kört. Det är bara en liten omväg vi måste ta, kanske. Vi har olika sätt att se på saken jag och maken, vilket jag har förstått inte är helt ovanligt mellan män och kvinnor. Han är mer rationell i sitt tänkande än vad jag är. Jag är mer känslomänniska. Vi vet ännu inte vart vi kommer hamna i slutändan, men vi vägrar tro att det kommer gå åt pipsvängen.Vi kommer få barn. Syskon till världens finaste ängel. Det kommer bara ta lite längre tid.Tålamod. Igen.Som om inte den väntan och längtan som passerat vore nog?Men det kommer vara värt all väntan, alla tårar...den dagen vi får Viktors syskon i vår famn...Måste tro. Annars är det kört. Våga tro, trots att man blir nedslagen i skorna om och om och om igen...Tack återigen, alla ni!En stoooor kram och sov så gott! Jag ska försöka göra det.

Tro, jag vill känna tro.Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro,i en vintervärld. Finns det någon tro?Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,känna tro igen.Drömmarna vi har känns som bleka höstar.Där sommaren redan regnat bort.Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar.Svaren är en viskning i en värld långt bort.Tro, jag vill känna tro.Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro,i en vintervärld. Finns det någon tro?Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,känna tro igen./Marie Fredriksson "Tro"

När jag mår som jag gör nu, så brukar jag sätta på mig mina hörlurar på jobbet och sätta på radion. Det gjorde jag även idag. Lyssnade och så plötsligt kom en låt på radion som jag aldrig hört förut. Det var Sara Löfgren med sin fantastiskt raspiga och lite hesa röst som sjöng en låt som heter "Vägen hem". Jag sökte, letade och fann texten. Gillade den låten.Men när jag letade hittade jag även en annan text som jag fastnade för, och som så väl beskriver den känsla jag har i kroppen just nu... När Ingen VetDu ligger ensam i din sängNynnar på någon gammal tom refrängTänk om någonting kunde varaI närheten av braDen gamla känslan bara grorIngenting blir längre som man trorDu sjunker in i apatiNär alla går förbiNär ingen vet när ingen ser din ensamhetNär ingen anar vad som sker, när ingen vetNär ingen håller dig hårt då är det kalltDet är tomt när ingen vetDu känner dig helt transparantSliten och grå sådär ointressantTänk om dom visste hur det varAtt stå där ensam kvarNär ingen vet när ingen ser din ensamhetNär ingen anar vad som sker, när ingen vetNär ingen håller dig hårt då är det kalltDet är tomt när ingen vetNär ingen vet när ingen ser din ensamhetNär ingen anar vad som sker, när ingen vetNär ingen andas mot din hals i hemlighetNär ingen håller dig hårt då är det kalltDet är tomt när ingen vet

Måste få luft. Rensa huvudet på alla tankar.Kanske borde äta lite också."Äta bör man" sägs det ju.Ingen matlust.En banan och ett äpple har jag fått i mig idag iallafall.Inte likt mig. Brukar vara tvärtom. Tröstäter.Men tydligen inte nu - inte än.Naglarna är kortare och fulare än någonsin och jag känner mig bara allmänt BLÄ. En ful, tjock jävla pessimistkossa.Önskar jag vore en normalsmal positiv kvinna, lagom vacker.Gud så knäppa tankar... Men jag skriver det jag tänker - som jag nämnt om förut...Psykbryt nästa..?

..är något bland det värsta jag vet.Nu kommer vi få göra det framöver. Hur länge vet vi inte än, men åtminstone någon månad till - minst.Har pratat med en kvinna på BFA-A nu. En mycket varm, trevlig och förstående människa. Tyvärr satt kvinnan som har hand om Bolivia upptagen i möte med en representant i från just Bolivia så henne fick jag inte tag i, men kvinnan jag pratade med kunde lova att hon inte heller skulle ha något direkt svar på min/vår fråga.Jag berättade som det var. Kvinnan sa att vårt fall är det första av sitt slag. Att vi är "unika" och att det aldrig förekommit förut. Tack och lov, säger jag. De måste få vår hemutredning först och skicka ner till advokaten i Bolivia för att kunna avgöra hur "allvarligt" de ser på detta, innan de ger oss besked. Kvinnan sa att vi inte skulle behöva lägga ner 10.000 kronor på översättning innan vi 100% visste om det går "igenom" eller ej. Det tar några veckor för dem att ta reda på detta NÄR de väl fått vår utredning. Hon sa även att jag/vi inte behöver vänta tills den varit uppe i nämnden innan vi skickar in den utan vi skulle skyndsamt skicka den till BFA-A så fort vi får chansen att korrekturläsa.Jag vet inte hur det känns just nu. Jag känner mig bara tom. Eller inte.Kaos inuti. Kroppen skriker. Klumpen växer.Vill inte vara på jobbet. Vill hem.Vill skrika. Vill gråta. Vill... Tack för allt stöd ni ger. Jag förmår mig bara inte att svara er en och en just nu... Men tack för att ni finns här och stöttar och tröstar.